Mölndal, Kungsbacka, Lerum, Alingsås, Borås, Ulricehamn, Jönköping, Värnamo, Ljungby, Halmstad, Falkenberg, Varberg, Båstad, Ängelholm, Helsingborg, Landskrona, Malmö, Lund, Staffanstorp, Vellinge, Trelleborg, Ystad, Sjöbo, Tomelilla, Simrishamn, Åhus, Kristianstad, Hässleholm, Bromölla, Sövesborg, Karlshamn, Ronneby, Karlskrona, Sölvesborg, Kalmar, Nybro, Emmaboda, Växjö, Vetlanda, Öland, Oskarshamn, Gotland, Hultsfred, Vimmerby, Västervik, Åtvidaberg, Linköping, Mjölby, Gränna, Norrköping

Vi kommer fram sent till vandrarhemmet i Jonstorp (nära Ängelholm). Det är inte helt lätt att hitta, vi kör vilse flera gånger i mörkret på de små grusvägarna. Dessutom kan vi inte köra speciellt fort eftersom ett tjugotal kaniner leker ”springa framför bilen”. Väl framme vid vad som ska vara vandrarhemmet står vi på nytt inför ett dilemma, vilket av husen är det och var finns receptionen? Jag parkerar bredvid några andra bilar, framför en av kåkarna, och tar fram datorn för att se om jag inte kan hitta en bild på vandrarhemsbyggnaden på nätet.

Dagen efter den fulla polska arbetaren.

Plötsligt rycker det i passagerardörren. Jag ser glöden från en cigarett genom rutan men inte så mycket mer. Några sekunder senare, en knackning. Vem i helskotta knackar på min bilruta mitt ute i ingenstans kl 03 på natten? Jag öppnar bildörren och ser en man i 40-årsåldern, klädd i snickarbyxor och keps.

- Are you ok, frågar han med ciggen i mungipan. Jag förstår genast att han är full som ett as.

- I’m ok, svarar jag och undrar om jag inte borde fråga honom samma sak, om det är någon av oss som verkar behöva assistans så är det han.

- You ok sure, frågar han igen med polsk brytning.

- Yes, I’m looking for the hostel, you know vandrarhem?

- Vandrarhem… over there, next house… big… park house, big…

- Ok, thanks, have a good night… klämmer jag ur mig och förväntar mig att han ska gå. Men icke, han hänger kvar på bildörren.

- Thanks, have a good night, provar jag igen med ett ansträngt leende, fortfarande ingen respons.

- You ok, frågar han på nytt.

-Yes thank you, good night, svarar jag igen… Han står kvar och stirrar ut i tomma intet. Jag ser att han tar sats igen för ännu ett ”Are you ok” men jag hinner avbryta med min numera standardfras. Han står kvar och tänker en stund, säger ”bye” för att sedan vingla iväg i natten.

Malmös stolta fallos.

 Malmö visade sig vara ganska händelselöst, om man bortser från att några rånare blev skjutna med sina egna vapen i närheten av området som vi befann oss i. Fast det där med skottlossningar dagtid på öppen gata verkar ha blivit lika vanligt i Malmö som folk som pratar skånska.

De är ärliga i alla fall.

Efter stadsvistelsen fortätter vi vidare mot de mindre städerna. I Tomelilla hamnar jag och Bo mitt uppe i ett gigantiskt studentfirande. Hela staden (som i och för sig inte är särskilt stor) har tagit sig ut på gatorna för att fira de snart arbetslösa ungdomarna. Polisen har spärrat av vägar och folk står mitt i gatorna. Det gör det omöjligt att mäta själva stadskärnan så vi beslutar oss för att äta lunch på ett fik och helt enkelt vänta ut spektaklet.

Hela stan var där.

Nästa fylleincident inträffar i närheten av Sölvesborg. Jag hade glömt bort att Sweden Rock pågår där. Vägen kantas av packade hårdrockare som likt fulla lämlar vinglar fram mot en okänd destination. Tyvärr finns det självklart ingen trottoar så de promenerar helt sonika vid sidan av vägen, vilket i deras tillstånd innebär allt från vägkanten till två meter in över mittsträcket.

Om de bara visste...

Bilkön, som av rädsla för att köra på någon håller cirka 10km/h, sträcker sig i oändlighet. Min frustration över snigelfarten blandas med humor då jag ser dessa långhåriga varelser drägla, vingla, skrika, krama, bråka och spy sig framåt (och ibland tillfälligt bakåt). Det är en komisk syn.

I Karlshamn befolkas huvudtorget och kringliggande krogar av fulla studenter. Efter ett tag töms torget och kvar står en stackars ensam jäkel med mobilen i handen. Jag tycker synd om honom, han står kvar under hela den tid som jag mätningen tar och han är kvar när jag åker därifrån.

Det är ensamt på toppen.

Kvällen avslutas med Karskrona där polisen i tur och ordning förhör några minderåriga ungdomar som jag gissar har druckit. Jag börjar se ett visst mönster. Drickandet verkar vara Sveriges nationalsport nummer ett och folket är riktigt bra på det.

Raukar och cementfabrik

På Gotland möter vi upp Julia och hennes pojkvän Jonatan (som är Gotlänning). På lördagskvällen går vi ut en sväng. Julia ger sig iväg på en studentfirande kompis fest, vi åker in till Visby för att se Jonatans band Jonssons Express live.

Ivanbo.

De är riktigt duktiga, spelar skön blues och 60-70-tals rock som den lite äldre överförfriskade gotländska publiken verkligen verkar uppskatta. Även Bo är lycklig.

Efter spelningen går vi och spelar biljard på Effes. Jonatan varnar mig för trapporna till övervåningen som kallas för dödens trappor. När jag ser de branta och extremt korta trappstegen förstår jag varför. Det ser mer ut som en stege. Krogen har dart, biljard och en scen men det häftigaste är att en del av ringmuren utgör väggen och ”loungedelen” är under ett av tornen.

Den här skylten har jag aldrig sett i Stockholm. Foto: Jonatan Jonsson.

Vi beger oss vid stängningsdags, men vid det laget har jag självklart glömt bort dödens trappa vilket resulterar i en fantastisk ”häl/röv”-kana med visst blodvite. Kvällen avlutas med en liten efterfest hemma hos Jonatans bror där vi även möter upp med Julia. Allt som allt är det en lyckad kväll, om man nu bortser från min svanskota som värker.

Hoppas Bo inte lider av höjdskräck.

På söndagen är det dags för roadtrip! Vi hoppar in i bilen och beger oss mot Fårö. För mig som aldrig har varit på Gotland är det en helt magisk upplevelse. Vi klättrar vi på raukar och försöker klappa får som inte verkar gilla mig och Bo speciellt mycket.

I'm the king of the world! Foto: Julia Pripp

Vi ser även kalkbrottet, som är helt sinnesjukt stor, och den mindre fina cementanläggningen.

Imponerande.

Innan vi avslutar kvällen med en film hämtar vi Jonatans stärkare på haket där de spelade kvällen innan. Medan Jonatan är inne och hämtar prylarna står jag kvar utanför med bilen. Plötsligt rycks dörren upp av en kvinna i 50-års åldern.

- Är det Bengstsfsafssssss…., säger kvinnan, uppenbarligen helt dyngrak.

- Ursäkta, frågar jag perplext.

- Bengtsssss…fllldlldldd….

- Kan du vara snäll och släppa dörren?

- Är deeee Bentsssssoooofffnnnn, frågar hon igen. Hon verkar tro att jag är en taxi.

- Nej, jag är ingen taxi, kan du vara snäll och släppa dörren?

- Ärrrr det….

- JAG ÄR INGEN TAXI! SLÄPP DÖRREN FÖR HELVETE!

- Men hjag ha riiiinggt taaakssssi…

- Är du helt dum eller?! JAG ÄR INGEN TAXI! SLÄPP DÖRREN NU!

Bo kan han också. Foto: Julia Pripp

Plötsligt tutar det till bakom oss. Taxin som hon har ringt efter har dykt upp. Kvinnan tittar upp och vinglar iväg (utan att stänga dörren). Jag sitter kvar och kan bara skaka på huvudet.

På måndagen mäter jag och Bo resten av Gotland, vilket inkluderar den inte helt okomplicerade stadskärnan. På kvällen när vi sitter på färjan tittar vi igenom bilderna från Fårö och konstaterar att vi har haft en helt underbar helg.

Rastafåri.

Hem ljuva hem… trodde jag…

Äntligen hemma, inte för att den här resan på över en månad inte har varit intressant och bitvis riktigt rolig, men jag vill nog inte köra bil eller sova på vandrarhem förrän om ett år eller två. Hemmet ser ut som en enda röra. Plastpåsar med smutsiga kläder (jag kunde inte tvätta under resans gång) och damm som har lagt sig under min frånvaro är det som välkomnar mig hem. Jag orkar inte ta tag i det nu, sätter mig och tittar lite på fotbolls-vm och går sedan och lägger mig.

Två dagar senare kommer samtalet jag har bävat för. Det visar sig att några operatörer har haft problem med sina nät under tiden vi har befunnit oss i Skåne. Skulle det bara ha varit ”vanliga störningar” så hade vi struntat i det eftersom det så att säga ingår i testscenariot. Men nu var det värre än så vilket resulterade i att vi inte hade tillräckligt med data som är representativt för en ”vanlig dag”.

Det är bara att sätta sig i bilen och åka om en stor del av Skåne.

Hem ljuva hem

Jag och Bo vill tacka alla underbara människor som på ett sätt eller annat har bidragit till att göra den här resan så speciell. Vi vill även tacka er som har följt oss på den här bloggen. Alla bilder som har tagits under resans gång kommer Bo inom en nära framtid att lägga ut på sin Facebook-sida (bo.skelett@gmail.com). Vi kanske hörs igen… Rock n’ Roll dudes and dudettes!

Munkedal, Strömstad, Uddevalla, Kungälv, Göteborg

Utanför Uddevalla ser Bo och jag en av de absolut konstigaste synerna på vår resa hittills. Vi svänger in på en McDonalds i vår jakt på att bli ännu fetare. På den stora och nästan helt tomma parkeringsplatsen en bit bort, framför ett stort köpcenterkomplex, ser vi en stor turistbuss som har stannat. Framför den står det cirka 70 muslimska män, i full lakanmundering och traditionell mössa.

Vad i helskotta gör de på en parkeringsplats i Uddevalla. Varför de har stannat blir uppenbart när vi kör närmare. Det är bönestund. Männen har rullat ut två gigantiska mattor mitt på parkeringsplatsen och förbereder sig för kvällsbönen.

Kulturkrock?

Jag kan inte låta bli, jag kör fram till dem och stannar. Jag och Bo kliver ur bilen. Genast möts vi av en brett leende man i 40-årsåldern.

-Salam Aleikum brother, hälsar han glatt.

-Salam Aleikum, svarar Bo och jag i kör.

Bakom honom följer ett släptåg av yngre män och pojkar. Jag frågar vad de gör här på en parkeringsplats i Uddevalla. Han svarar att de är påväg till ett möte i Köpenhamn. Han frågar vad jag och Bo sysslar med. Jag berättar att jag jobbar på tidningen Mobil och åker runt hela Sverige för att mäta operatörernas täckning.

Bo provar lokalpatriotiska kläder.

Bo frågar om inte de vill ta en bild med honom framför bussen (han är ju trots allt Achmed the dead terrorists kusin, men när han vill berätta detta trampar jag honom snabbt på tån innan han hinner fullfölja meningen). De tackar vänligt men bestämt nej. Men däremot vill de gärna att vi sätter oss och ber med dem och sedan delar en måltid. Nu är det vår tur att tacka nej. Jag förklarar att vi inte har tid att stanna utan måste vidare på vår resa. Vi säger adjö och sätter oss i bilen igen.

Det råder ingen brist på båtar i Strömstad.

Jag kan inte riktigt bestämma om mannen bara var väldigt trevlig eller om jag precis har råkat ut för ett värvningsförsök till profetens skara.

När vi svänger in på McDonalds Drivetrough springer några barfota muslimer ut ur ”restaurangen” med McDonaldspåsar i högsta hugg. Det är en bisarr syn men med en positiv underton. Om de utan problem kan handla på de kapitalistiska snabbmatkedjornas största affischpojke så kanske det finns hopp för samlevnad och försoning. Eller är jag bara naiv nu? Tiden får väl utvisa.

Ahhrrrrrggg!

Barnarbete i Mölndal, Bästa dagen i våra liv och Bo på Liseberg

Jävla Green Day. Det finns inte ett enda ledigt vandrarhemsrum hela Göteborg tack vare de så kallade punkarna (om Green Day är punk så är Sex Pistols opera) från USA. Inte heller de billigare hotellen är villiga att ta emot oss. Det slutar med Ibis båthotell nere vid hamnen 800 kr för en natt.

Vi vaknade till ljudet av ekoracing.

Under dagen har jag hört av mig till Jessica och sagt att vi är påväg till hennes stad. Hon erbjuder sig (vilket är extremt snällt av henne) att kolla om hon kan hitta något vandrarhem åt mig för lördagen. Jag tackar så ödmjukt och vi bestämmer att höras nästa dag.

När jag och Bo sent på lördagkvällen har checkat in bestämmer vi oss att kolla in stadens uteliv. Jessica har gett mig namn på några ställen som enligt henne skulle falla mig i smaken. Vi provar med Nefertiti eller ”Nef” som det lokalt verkar kallas.

Inträdet är 100 kr och det är inte speciellt mycket folk där. De som är där ser ut att vara mellan 14 och 20 år gamla. Jag skojar inte med er, en tjej ser inte ut att vara mer än 14… jag börjar fundera kring om de ens har en åldersgräns på krogarna häromkring.

Efter en timme tröttnar vi på att tro att det skulle bli bättre. Vi styr nosen, (eller hålet i Bos fall) mot Pusterviksteatern. Genast känner jag att det här är mer vår bakgård. Gästerna ser ut att vara mellan 20 – 35 år, musiken som spelas är skön gammal soul, hip hop och indie och inträdet är 20 kr (då ingår garderob). Vi stannar kvar tills de stänger (02:00) och bestämmer oss för att återvända nästa kväll.

Den (nedre) skylten hade vi aldrig sett förut.

På lördag morgon möts vi av tråkiga nyheter. Stackars Jessica har ringt runt som en galning men situationen är lika illa som dagen innan. Vi får helt enkelt stanna en kväll till på den trevliga, men lite väl dyra, hotellbåten.

Vi går till receptionen och bokar en till natt. Efter en snabb dusch åker vi iväg och träffar Jessica och hennes familj: Roger (som är Libanes, tänk franska så blir det mer logiskt), charmtrollet Leo och energiknippen Zoe. Ungarna är grymt sköna och jag diggar dem från första stund. Som tur verkar känslan vara ömsesidig. Även Bo går hem bra hos hela familjen.

La familja.

Vi traskar ner till parken i Mölndal, nära deras hem. Det pågår världens jippo där, tydligen är det ”Pelican”-dagen. Det är slutfasen på ett antal års arbete med att sätta stadens ungar på skräpplockning- och återvinningstjänstgöring. Tydligen har det gått väldigt bra. Skolklasser tävlar med varandra om vem som kan samla ihop mest och den som toppar listorna denna dag vinner ett pris.

Har inte vi en lag mot barnarbete i Sverige? Fast å andra sidan får de ju inte betalt så det kanske hamnar under barnslaveri istället. Måste säga att det är jävligt smart av kommunen. Sätt alla stadens ungar på skräphantering så sparar man en massa pengar. Vad är nästa steg. Skicka dem ner till Indien för att sy fotbollar. Det kanske det som är förstapriset för den vinnande klassen?

Skrotkonst.

Precis när jag som intensivast funderar kring detta traskar det förbi mig en stackars handikappad kille i 13-14 års åldern. Han haltar fram medan han med hjälp av en krokodilgrip plockar skräp. Va fan är det här?! Zoe insisterar på att vi ska gå till hoppborgen. Väl framme inser vi till vår fasa att det kostar pengar!? Nu har det verkligen gått för långt. Först får ungarna slava gratis för kommunen och sen kan denne inte ens bjuda tillbaka med en gratis hoppborg. Jag är äcklad.

Zoe verkar dock inte filosofera kring detta utan tar sig glatt ann den blå fästningen.

På jippot uppträder även artister. De första jag hör är någon form av band som verkar specialisera sig på musik för barn. Det är ju trevligt men varför måste man vråla och sjunga falskt bara för att man sjunger för barn? De är inte tondöva bara för att det är ungar.

Politiker och pelikan.

Efter den uppvisningen i felstämmor är det dags för den stolta lokalpolitikern i Mölndal att, tillsammans med den feta pelikanen på scen, berätta för alla hur duktiga kommunens små slavar har varit under året. Samtidigt eldar han på lokalpatriotismen för Mölndal. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Talangfull tjej och apa.

När den feta Pelikanen och den självgoda politikern har lämnat scenen kommer Zillah och Totte upp på scen. Jag som inte är ett stort fan av Idol har aldrig sett akten förut men jag måste erkänna att jag blev imponerad. Inte nog med att hon sjöng väldigt bra och hade skön humor, hon var även riktig duktig på att buktala. Ärligt talat har jag aldrig sett någon annan som kan sjunga och skrika utan att man ser det på munnen.

Hemma hos Jessica bjuds jag på en fantastisk middag (äntligen lite god hemlagad mat) och leker med ungarna. När vi tillslut har fått dem i säng sitter jag och Bo uppe med Roger och Jessica och pratar till 24:00. Helt klart den bästa dagen hittills och den är inte slut än. När de går och läger sig åker jag och Bo tillbaka in till stan och återbesöker gårdagens sista vattenhål.

Bo glad! Foto: Jessica Lloyd.

I kön börjar en kille att spontanprata med mig. Johan visar sig vara gitarrist i ett band så vi fortsätter att snacka. Han och kompisarna Marie, Carin och Ulrika är schyssta nog att bjuda in mig i sällskapet. Vi dricker, dansar och snackar ända tills stället stänger vid 02. De frågar om jag vill följa med vidare, jag tackar glatt ja. Under kvällens gång har de myntat ett uttryck som vi använder flitigt i alla situationer: ”Det här är den bästa dagen i våra liv!”. Det kanske är en överdrift men jag kan med all ärlighet säga att min dag definitivt är en höjdare.

Vi kliver in i en taxi som efter viss övertalning låter oss åka med trots att vi är fem personer. Johan sitter fram, Carin, jag och Ulrika i baksätet och ovanpå oss, tvärsöver ligger Marie som en inkapslad ostbåge. Hoppas bara inte Polisen råkar titta in genom rutan.

Eftersom det bara är vissa ställen som har öppet till fem på morgonen hamnar vi på ett stekarställe, ni vet ett sådant ställe där killarna ser ut att ha kammat håret bakåt med en fläskkotlett innan de lämnade hemmet och tjejernas klädval är bh med ett linne vars urringning, både fram och bak, slutar vid knäna.

Word!

Vi har ganska roligt åt spektaklet. Ännu roligare har vi åt DJ:n på nedre våningen. Tänk er den vitaste snubben ni kan tänka er. Blekfis hy, blont hår, smal som en sticka och inte ett hårstrå någonstans på kroppen. Och ansiktsbehåringen kanske räcker till en moppemusche om han sparar i två-tre år. Han har ett linne på sig, smala jeans och gympadojor. Han ÄLSKAR hip hop, jag lovar att han om nätterna ligger och drömmer om att han är en muskulös tatuerad svart man från ”the hood” klädd i baggy byxor och med kondommössa på skallen.

Han spelar sköna gamla hip hop-klassiker men tyvärr kan han inte mixa särskilt bra. Jag har aldrig tidigare varit med om att en Dj lyckas med att sätta igång en låt på fel hastighet på ett digitalt Djdeck. Men det blir värre, till vår fasa plockar han upp micken och börjar (med en hemsk svengelsk tolkning av amerikansk ghettoslang) ropa ut ”It’s only hip hop mellan låtarna”. Redan här ligger vi praktiskt tagna dubbelvikta på golvet, men det bästa kommer några minuter senare när han börjar rappa med i låtarna! Det var länge sedan jag hade så roligt åt något så dåligt.

Leo, Bo och David. Foto: Jessica Lloyd

Tillslut bestämmer vi, efter att ha blivit utsatt för en annan Dj som älskar dåliga Ibiza-hits att bege oss hem till en av tjejerna för nervarvning. Vi sitter och snackar men tillslut har alla mer eller mindre somnat. Jag tackar för en underbar kväll, säger att om de befinner sig i Stockholm och behöver sällskap eller en madrass att sova på gärna får höra av sig. Sedan åker jag till hotellet och somnar in, Bo han har däckat för länge sedan, jag tror han börjar bli för gammal för det här livet.

Efter mätningen på söndagen (jag drack inte mycket kvällen innan för att vara säker på att jag är i kördugligt skick) åker jag på nytt hem till Jessica för en god hemlagad middag och lite bus med ungarna. Bo är redan där eftersom han och Jessica, barnen och morföräldrarna har varit på Liseberg hela dagen. Typiskt att Bo får roa sig medan jag jobbar…

Leo, Zoe, Jessica, Anita och David. Foto: Jessica Lloyd

Vi är extremt tacksamma för den här helt magnifika helgen. Det blir ensamt för mig och Bo i bilen och ibland går vi varandra på nerverna. Därför är det så skönt att träffa vänliga vänner som bjuder av sin tid, eller främlingar bjuder in en i deras gemenskap.

Leo och Zoe. Foto: Jessica Lloyd

Vi önskar att varje plats på vår resa skulle innehålla dessa element men tyvärr vet vi att det inte är så. Men vi ska i alla fall hänga med Julia och hennes pojkvän Jonatan på Gotland. Det kommer att bli suveränt.

Foto: Jessica Lloyd

Mariestad, Lidköping, Skara, Skövde, Falköping, Trollhättan, Vänersborg

Idag orkar jag inte skriva något längre. På grund av tekniska beskymmer visar det sig att vi måste köra om hela dagens sträcka. Jag lägger ut lite bilder istället…

Vad i helskotta är ett resecentrum?!? Hybris någon?

Bo innan audition för Bert.

Man önskar att man kunde vakna upp till det här varje dag.

En ny vän utanför vandrarhemmet i Rörbäck.

Södertälje, Nyköping, Katrineholm, Eskilstuna, Kumla, Hallsberg, Karlskoga, Kristinehamn, Karlstad, Mariestad

På grund av omständigheter utanför vår kontroll kommer vi inte iväg som planerat utan får vänta i några dagar. Tillslut är vi i alla fall ”back on the road”.

Bo njuter av solen i Eskilstuna.

Vi anländer till Kinnekulle mitt i natten i jakt på vårat vandrarhem. När bilen är parkerad ser jag plötsligt tre vackra rådjur som står och betar i utkanten av en skogsdunge. Jag beslutar mig för att försöka ta en bild på dem.

Som en indian smyger jag framåt mot mina byten, men tydligen måste jag öva mer eftersom rådjuren genast lägger märke till mig. Jag stannar, de stirrar. Jag försöker ta en bild men det är för mörkt och jag vill inte använda blixten eftersom det kan skrämma iväg dem. Efter att ha stått i dödläge ett tag ignorera de mig och fortsätter äta.

Fotomodell-Bo och folkracebilar i närheten av Kumla.

Jag börjar ånyo röra mig mot dem. Den här gången kommer jag ganska nära men har fel vinkel eftersom de står bakom ett träd. Jag måste komma runt på flanken. Tyvärr är det högt och daggigt gräs vid vägkanten och ljudet mina 44:or gör att de skuttar iväg ett 10-tal meter. Jag försöker på nytt närma mig men rådjuren har tröttnat på smygleken och ger sig av djupt in i skogen.

Days of thunder.

Lite besviken men tacksam för den vackra synen ger jag mig iväg på jakt efter vandrarhemmets reception där nyckelskåpet enligt uppgift ska vara.

I mörkret ser det ut som en radhuslänga i Jakobsberg, fast husen sitter inte ihop. De är däremot helt likadana och det är omöjligt att se några markeringar i mörkret. Jag letar frenetiskt efter receptionen i en timme (min trötthet bidrar säkert till att jag inte hittar den). Tillslut finner jag nyckelskåpet och sedermera även huset jag ska sova i.

Den vita Tigern.

På morgonen vaknar jag i Emil i lönneberga-land. Utanför vandrar ett 20-tal äldre män och kvinnor omkring.

Hur lätt tror ni att det är att läsa den där skylten i mörkret?

Det visar sig att hela stället är en slags hantverkuppvisnings by. Sömmkonst, glastillverkning med mera finns att beskåda. Bo och jag tar ett varv innan vi ger oss av, hänger lite vid minigolfbanan, kollar in glasmästarens hus och gläds åt barnen som står och leker på gräsmattan. Idylliskt är ett bra ord i sammanhanget.

Förbjudet att kasta sten!

Uppsala

Innan vi åker till Uppsala stämmer vi av med vår vän Julia som jobbar där. Vi plockar upp henne efter jobbet men innan vi åker tillbaka till Stockholm åker vi till hennes favoritcafé Hugos. Jakob som jobbar i kassan är en skön prick som Bo får för sig att posera med. Jakob är med på notorna och drar upp en mustasch (?!) som hänger runt hans hals. Det blir några legendariska bilder.

Jakob och Bo spexar.

Det här är inte första gången jag och Bo är i Uppsala. Vi var här med mitt gamla band Grandmal för en herrans massa år sedan. Vår tidigare basist Victor (som vid det här laget hade slutat spela med oss och blivit ersatt av Damien) hade fixat en spelning åt oss på Norrlands nation. Jag och gitarristen/sångaren Egils åker ner i förväg eftersom Damien jobbar och inte kan komma förrän senare.

I vår stressframkallade iver råkar vi kasta oss av tåget (när den redan har börjat rulla, med alla trum- och gitarr-grejer) en station innan Uppsala. Smart. Där sitter vi i väntan på nästa tåg och tittar på moppekillar som åker runt korvmojen, vilket verkar vara den enda underhållningen på hela stället.

Singing in the rain...

Väl framme vid Norrlands nation soundcheckar vi och sedan gör nationen det stora misstaget att ”betala” oss i förväg. Lönen är mat (inget fel med det) och en back öl var (stort misstag). Så vad ska vi göra i tre timmar medan vi väntar på att få spela? Självklart börjar vi spendera lönen…

Dags att kliva upp på scen och leverera… Den är ganska hög, scenen alltså, och trummisen i bandet innan oss var inte en särskilt stor kille. Det resulterar i att trummorna är tillbakadragna mot den bakre scenkanten. Jag med mina långa vackra fotomodellsben inser detta alldeles för sent och spenderar resten av spelningen med att balansera så gott jag kan för att inte falla baklänges och bryta nacken på marken som är 2 meter nedanför.

Gamla goda tider.

Trots att scenen snurrar går spelningen till en början ganska bra. Det enda som drar ner stämningen en aning är en typisk överförfriskad überstudent i orange overall som sitter längst fram. Till vår förvåning lyckas han med konststycket att sova medan vi spelar i 160db. Tyvärr vaknar han mellan varje låt och vrålar ”SPELA SNABBARE!” innan han åter somnar om.

Näst sista låten och jag börjar tänka att vi kanske överlever det här med hedern i behåll. Jag har inte ramlat av scenen, vi har inte spelat fel (vad vi själva kan uppfatta i alla fall) och publiken har inte lämnat rummet. Jag sitter och småmyser bakom trummorna och väntar på att nästa låt ska sättas igång.

Efter en alldeles för lång tystnad vänder sig basisten Damien (han är irländare) om och skriker något till mig.

- VA?!

- Kill you!

- Jag hör inte vad du skriker, svarar jag med öronpropparna långt nerkörda i hörselkanalerna.

- Kill you!!!

- Vadå Kill You?!

- Kill You din idiot!

- Vadå muckar du eller!?

- Nej, Kill you din fulla trummisjävel!

- Va fan snackar du om!?

- Låten Kill You, det är du som börjar!

- Öhhh… Ooops…. sorry…

Kanske inte helt prickfritt…

Julia och Bo framför Uppsalas ikoniska byggnad.

Efter fikat åker vi runt Uppsala på jakt efter sevärdheter. Tillslut beslutar vi oss för domkyrkan, det är ju trots allt den klassiska turistbilden av staden. Tyvärr regnar det som vanligt när vi ska fotografera men vi får ändå till några sköna bilder. På vägen hemåt sitter Julia och Bo i baksättet och tar roliga självporträtt. Jag sitter försjunken i nostalgi.

Road rage?!

Stockholm

Jag kan knappt beskriva hur skönt det var att komma hem igen, min säng, mina filmer, min dator min smutsiga disk… det kändes som en fullpott på lotto. Sen började stressen sätta sig. Jag måste jobba, jag måste hinna träffa alla, leka med min gudson, spela fotboll och gå ut med mina vänner. Bo han tog det lugnt.

Andy var skadad så Bo fick hoppa in istället.

På lördag förmiddag var det dags för fotbollsträning med mitt korplag KEFF. Fy fan vad jag har saknat det. Tyvärr har även mina ljumskar det, efter all tid i bilen var de inte riktigt förberedda på två timmars springande efter en boll.

Stackars Bo skadade sig och fick plåstras om provisoriskt. Men han glömde snart bort det eftersom alla i laget gjorde sitt bästa för att få honom på bättre humör. Efter träningen är det dags för mig och Linda samt de tre galna portugiserna Pedro, Xico och Perdro att åka till pizzerian på söder, en efterträningsgrej som verkar vara på väg att bli en riktigt trevlig tradition. Efteråt kör jag hem Pedro och passar på att mäta Solna och resten av Norrort i samma veva.

Pedro, galen portugis, Bo galet skelett.

I början av veckan träffar jag min gudson Leon (jag är hans gudfar trots att han inte är döpt). Han får även träffa Bo som han genast (till Bos förskräckelse) döper om till Bläh Bläh. Sen får Bo några flyglektioner av Leon. De verkar gilla varandra.

Under veckan åker jag även och hälsar på mina gamla kollegor på Bahnhof. Det är ett kärt återseende med mina tidigare nära arbetskamrater, men även några nya ansikten är en trevlig överraskning. Bo gnäller lite över smärtor, så de beslutar sig ta det säkra före det osäkra och röntga honom, Bahnhof är ju trots allt ett tekniskt företag. Vi hittar det som orsakar Bos obehag, ett kraftigt brott mellan tredje och fjärde ryggkotan. Bo verkar inte ledsnare för det men jag får nog åka in med honom för en liten operation.

Mina vänner från Bahnhof röntgade Bo.

Det påminner mig om komikern Buster Keaton. Han skadade sig i ett fall från ett vattentorn (som man fyller på ånglok med) ner på spåret under inspelningen av Sherlock Jr. Han märkte dock inte detta och fortsatte som vanligt. Flera år senare visade sig att han hade brutit nacken. Han och Bo kanske också är släkt.

Innan vi beger oss vidare på vår resa bestämmer sig Bo och jag att äta en macka på vårt favoritcafé Café Dello Sport i Hornstull, trodde vi i alla fall. Tyvärr hade vi glömt bort att det var ”jag har släpat ut all min skit jag hade på vinden och hoppas nu att du ska köpa den”-dagen i Hornstull.

Hela Stockholm har gett sig ut på jakt efter den där perfekta mögliga ryamattan. Dessutom har de fått för sig att bara för att det är loppis på trottoaren så har alla vägar förvandlats till gågator. Jag och Bo zikzackar och svär oss fram till caféet, inser att all deras mat är slut (bra för dem i alla fall), så vi hälsar på Martin och Tony och beger oss vidare på vår resa.

Har du hittat något bra skräp?

Efter en vecka av mätningar i Stockholm känner jag hur mycket lättare det är att mäta på mindre orter. För det första slipper man alla enkelriktade gator på Söder, för det andra slipper man bilköerna som gör att man under en timme mäter 100 meter motorväg. Det man förmodligen inte slipper någon annanstans är alla idioter till människor som inte kan köra bil. Problemet med Stockholm är bara att de är komprimerade på en mycket mindre yta.

Nu påstår jag inte att jag är världens bästa bilförare och jag kan erkänna att när jag efter många timmar i bilen blivit väldigt trött så har jag gjort några misstag. Men det har berott på trötthet inte okunskap, och jag har aldrig försökt göra livet fördjävligt med flit för en annan trafikant. Av den anledningen har jag och Bo sammanställa en liten lista över vad man ska och inte ska göra på vägarna (gäller hela Sverige, inte bara storstäder).

Helljus

Ja, det kan hända att man glömmer, det kan hända att man i sin iver att inte blända råkar komma åt spaken två gånger så att man blinkar istället. Det är inte roligt för den mötande parten men man kan leva med att ingen är perfekt. Vad man dock inte ska behöva leva med är:

människor som tror att helljus inte reflekteras i backspeglar. Bara för att man har kört om någon betyder det inte att man inte störs av bakomvarande strålkastare.

Och ni som kör om, om jag släcker mitt helljus för att ni hamnar framför mig så är det väl logiskt att ni tänder er. Bara för att ni tycker att det är spännande att leka blind betyder det inte att vi andra gör det. Har ni problem med detta, kör inte om! Ni kan leka blinda bakom oss.

Inte så skönt att få i ögat.

Tänd för helvete helljuset när ni har PASSERAT mötande bil. Många där ute tycker att det är extremt roligt att släcka helljuset och sedan tända den 1,5 meter innan motorhuvarna möts. Det är som att någon bränner av en kamerablixt i hornhinnan. Jag lovar, ni kan klara er på halvljus minst två meter till.

Artighet

När någon vill köra om försöker man underlätta. Finns det plats vid sidan (och det är ett läge där det känns vettigt att någon ska köra om) drar man sig lite åt sidan. Den som då har kört om kan blinka en eller två gånger med varningssignalen som tack när den är i ”rätt” fil igen. Den som är bakom kan då (om man vill, det är inget krav) tacka genom att blinka till med helljusen (undvik detta nattetid dock).

Om någon råkar göra en idiotomkörning (på grund av personen har missbedömt situationen eller helt enkelt är en idiot), så får man svära. Efteråt får man även tuta. Det man dock inte får göra är att öka farten när den omkörande bilen är vid sidan av en, svänga ut mot mittlinjen för att minimera manövreringsutrymmet, eller själv göra en idiotomkörning strax efteråt bara för att man är arg. Visst blir man förbannad, men det är inte värt en frontalkrock mellan parterna i vänsterfilen. Och den stackaren som är den mötande parten är ju dessutom helt oskyldig.

Ligga i vänsterfilen på motorvägen när man kör 10 km under hastighetsbegränsningen är inte okej. Om det dessutom är en bil i högerfilen är det helt omöjligt att ta sig om (nej, man får inte köra om på insidan på motorväg). Mina personliga favoriter är gubbar som efter att man har legat bakom dem, och tydligt signalerat att man vill förbi i några mil, självklart får för sig att byta fil samtidigt som man har tröttnat och väljer insidan (jag skulle aldrig göra det…).

Eller lastbilarna som åker ungefär liga snabbt (dvs baklänges) och dessutom får för sig att köra om varandra i en uppförsbacke. När de har bildat en kö bakom dem som sträcker sig genom flera län har de egentligen inte åstadkommit något annat än en rockad eftersom de fortsätter att ligga nos mot arsle.

zzzzzzz....

Slicka inte min kofångare bara för att 20 meter längre fram lägga dig i snigelfilen och sedan göra om proceduren 40 gånger till. Ibland är det befogat, en eller två gånger, exempelvis när man tar emot ett samtal, har något tillfälligt tekniskt problem eller måste stanna för att tanka eller pissa. Men när ni gör det hundra gånger för att visa att er bil går snabbare än min är det bara löjligt.

När någon släpper förbi dig eller flyttar på sig bara så att du ska få lättare att fickparkera, tacka dem. Det är inte svårt. Och råkar du göra något fel, be om ursäkt, det är inte så svårt det heller.

Saker jag inte kan göra

Jag kan inte flyga även om du bestämt att den filen jag ligger i ska vara den du ska in i, kosta vad det kosta vill.

Jag kan inte läsa tankar, använd blinkers!

Jag kan inte stanna på en femöring för att du utan förvarning har tvärnitat bara för att du har sett en fotgängare två kvarter bort som en dag ska gå över övergångsstället.

Jag älskar djur men värderar dem inte högre än mig själv. Jag gör allt vad jag kan för att undvika att köra på katten, räven fågeln eller ekoren men jag kommer inte att köra in i mötande trafik eller i ett träd för deras skull. Om det inte gäller en älg förstås, då tror jag vi alla klarar oss bättre om jag kör in i trädet.

Jag kan inte ändra storleken på bilen, den är inte ett dragspel. Om du tycker att den tar upp för mycket plats på parkeringen eller att det går att klämma sig förbi i den lilla smala gränden bara jag drar bort två decimeter så får du lära dig att hantera faktum, den är så stor som den är.

Avslutningsvis

Är du gammal, blind och döv? SLUTA KÖRA BIL! Att ligga i 45 på motorvägen för att ”det går så fort annars” är inte acceptabelt. Att försöka parkera på en 70 väg genom att backa till den där perfekta gräsplätten är inte acceptabelt. Att stanna mitt i en korsning och i 20 minuter fundera över om man skulle svänga vänster, höger eller fortsätta rakt fram är inte acceptabelt. Att signalera för något, sedan ångra sig, sedan signalera igen, sedan ångra sig ”upphöjt till 100” är inte acceptabelt!

Kör inte så snabbt Arne!

Här får du några grundregler: om du måste stanna 30 ggr under 5m promenaden fram till din bil, om du inte kommer ihåg vilken som är din bil, om du kommer på vilken som är din bil men inte kan hitta den för att du inte ser så bra, om du tror att det fortfarande är vänstertrafik i Sverige, om du tycker att den perfekta sikten är gluggen mellan instrumentpanelen och toppen av ratten, om du sitter så nära styret att airbagen inte kan utlösas vid en krock, om du tycker alla är konstiga som åker åt fel håll på motorvägen och om du blir skrämd av hastigheter som är över 20 km i timmen…. SLUTA KÖRA BIL!

Borlänge, Falun, Säter, Hedemora, Avesta, Norberg, Fagersta, Örebro, Arboga, Köping, Hallstahammar, Västerås, Enköping

Gamla minnen, hårda tider

Trodde aldrig att jag skulle befinna mig här igen. Fagersta, vilka minnen, eller mardrömmar, beroende på hur man ser på saken. 

Jag kände en tjej som bodde här en gång i tiden, åkte och hälsade på henne och drog slutsatsen att Fagersta (i alla fall på den tiden) var den mest deprimerande staden någonsin.

Borlänges stolthet.

Alla hennes vänner knarkade, alla var deprimerade och alla var arbetslösa. Nu när jag åker in i Fagersta översköljs jag av minnen, mest sorgliga. Från utsidan ser det fortfarande ut som jag minns det. Jag orkar inte ens ta bilder på annat än kommunalhuset. Bo försöker få mig på bättre humör genom att göra en imitation av Rambo i buskarna framför byggnaden. Det hjälper en aning.

My name is Rambo, Bo Rambo!

Runt och runt

Kan någon snälla förklara för oss vad grejen är med att åka runt, runt och åter runt i ens bil. Sakta dessutom!

I vissa av städerna som vi varit i har det funnits en raggarkultur, som i sig inte verkar helt ologisk när man ser det i en större stad. Då träffas ett gäng, åker en sväng på några huvudgator för att sedan stanna för en korvpaus eller bara hänga och snacka bilar (eller vad man nu snackar om på en parkeringsplats).

Men i mindre städer, eller i byar, ser jag ingen logik bakom det. Där handlar det nämligen inte om ett gäng med bilar utan några få som är utspridda.

Bo försökte ta tjuren vid hornen i Avesta.

I Säter (eller var det nu är) stannar jag en stund på en parkeringsplats, för mätningens skull. Jag sträcker lite på benen och tittar mig omkring. Bo sitter kvar och håller koll på mätdatan. Runt omkring huvudtorget finns en lokalkrog, en mataffär, en kiosk och en korvmoj, ganska standard för svensk stad av format mindre.

Vid mojen står en gammal ”jag har sett mina bästa dagar”-jänkare, en kille lutar sig mot bilen och äter en korv. Han är själv. Efter ett tag kör det förbi en gammal Volvo ”jag har alltid varit en rishög men är numera en pimpad rishög”-240. I den sitter det fyra unga grabbar, gissningsvis cirka 18-19 år. Passagerarna dricker burköl och skrålar.

De vinkar inte till jänkarbil-killen och de stannar heller inte. När de har försvunnit dyker det upp en vit Nissan Skyline i fint skick med spoilers, vinge, feta avgasrör och en motor som säkert kan klämma ut 600 hästkrafter. I förarsätet (som i sann japansk anda sitter på höger sida) sitter en ung kille. Bredvid honom hans ännu yngre (och förmodade) flickvän.

Världens konstigaste rondell?

Hade jag haft en sådan kärra hade jag begett mig till närmaste racerbana eller i alla fall ut på lite roliga vägar. Men den här killen rullar förbi i 20 km/h och försvinner runt en husknut. Sedan stiltje.

Till min stora förvåning upprepar sig samma procedur 5 minuter senare. Jänkarn står kvar, Volvon åker förbi (sakta) och efter det gör Skylinen samma sak. Hmm… jag bestämmer mig att stå kvar en stund till… 5 minuter senare samma procedur… och 5 minuter senare samma sak igen.

Tillbaka i bilen, där Bo bara sitter och skrattar över hela spektaklet, funderar jag över vad vi precis har bevittnat. Vad är poängen, att bidra till växthuseffekten? Att lära sig alla gatnamn i byn? Att låtsas att man sitter på en karusell? Att stödja Statoil och andra bensinmackar. Jag har ingen aning. Alla förslag till förklaringar välkomnas, skriv en kommentar om du har ett annat förslag än mina ovanstående.

Bo är kär!

I Örebro börjar det läcka skräpmat ur mina- och Bos öron. Efter att ha levt på en diet som mer eller mindre bestått av Statoil-korvar och MacDonalds/Max-burgare är vi rejält trötta på mättat fett. Till vår stora förvåning finner vi en East (Sushi)-restaurang. Lite dyrare än korv med bröd, men vi känner att efter att ha ätit för cirka 150 spänn om dagen i en vecka så förtjänar vi något gott och nyttigt, om inte annat för att slippa hamna på sjukan med grov åderförkalkning och hjärtinfarkt.

Love is in the air tonight.

Maten är otroligt bra, stor variation, konstig men god sjögrässallad, musslor, lax, räka med mera… Dessutom förklarar servitrisen vad man faktiskt har på tallriken och vad de olika ingredienserna heter på japanska.

Mätta och nöjda går vi ner till det vackra slottet för att fotografera lite. Bredvid oss stannar en tjej på en cykel. Innan jag hinner tänka har Bo frågat om hon vill vara med på bild med honom. Hon tackar ja. Medan jag plåtar småpratar modellerna. Det visar sig att Karolina är sångerska och har varit med i finalomgången av Idol 2009.

Genom kameralinsen ser jag en antydan till ögonblicklig kärlek mellan henne och Bo. Nåja i alla fall från Bos sida. Jag tror jag aldrig har sett hans ögon tindra så, och då får man komma ihåg att vi har känt varandra i över 10 år nu.

Karolina ser inte helt ointresserad ut av Bo.

När vi är klara med plåtningen tackar vi för oss och ber henne följa våra äventyr på den här bloggen. Bo vill inte slita sig men jag tvingar honom tillslut.

I bilen på väg mot Arboga börjar Bo plötsligt skrika okontrollerat. När han har lugnat ner sig lite frågar jag vad problemet är. Han säger att han borde ha frågat efter hennes nummer. Jag försöker trösta honom med att hon kanske kommer att läsa bloggen.

Öhh... hmm... Bo, vad gör du?

Så Karolina, om du läser det här, Bo vill gärna ses igen. Du kan maila honom på bo.skelett@gmail.com. Han finns även på Facebook. Snälla hör av dig till honom, han kommer aldrig sluta tjata om dig annars.

Med vänlig hälsning:

/David

I am the Bominator.

Hudiksvall, Söderhamn, Bollnäs, Edsbyn, Orsa, Mora, Sälen, Malung, Rättvik, Leksand

I Mora dränks vi av skidångest. Allvarligt talat så vet jag inte ens om jag vill kalla långfärdsskidor för en sport (nu kommer väl Gunde och de andra hatmaila oss). Det hamnar i samma spännande kategori som långfärdslöpning, gång, och min personliga favorit; orientering.

Edsbyn, grå och grön.

Men det bästa var en notis i Metro som handlade om en tävling i inomhusorientering!? Vad fan är det?! Är det en massa nötter i cykelbyxor som springer omkring i en lagerlokal och försöker se vilket nummer som är utmärkt på packlådorna? Jag fattar ingenting. Kommentera gärna om ni har varit med på ett sådant evenemang. Jag och Bo dör av nyfikenhet.

Okej, vem hämtar vikingahjälmarna?

En skön anekdot om just orientering är en upplevelse som min far hade för si sådär 30 år sedan. Mina föräldrar är, som jag, från Ungern. Min far var med i Ungerska roddlandslaget och han älskar idrott. Han tycker till och med att curling är roligt att titta på.

Bo säger att han ska ställa upp i Vasaloppet. Tror det när jag ser det herr pingislunga...

När han var nyinflyttad, och inte kunde språket så bra, var Sportspegeln på söndagskvällar en av hans höjdpunkter. Sport överträder ju språkliga och nationella barriärer, det är i alla fall vad som brukar hävdas.

Så en söndag kväll, cirka 1979 i Tyresö, bänkar sig familjen framför den lilla dumburken. Sportspegeln börjar och kvällens special är ett 15 minuter långt inslag om nattorientering! En reporter står mitt på en liten stig, upplyst av kameralampan. Bakom honom skogen och något som tydligen ska vara en kontrollplats.

I Leksand fick vi äntligen sova i ett rött hus med vita knutar.

Plötsligt ser man ljuset från en pannlampa bland träden. Pannlampan, och orienteraren som man knappt ser, guppar förbi medan reportern desperat försöker lista ut vem den högt flåsande mörka siluetten är. Det här varvas med några korta deltagarintervjuer i en kvart! Jag tror min far vid det tillfället började undra vad det var för land som de hade flyttat till.

Timrå, Härnösand, Sundsvall

Åker in i Härnösand mot kvällskvisten och möts av en vacker nedåtgående sol. När jag kryssar runt kör jag förbi en man som har tagit en paus från sitt HD-åkande och vilar på en bänk.

Leif och Bo gillar teckenspråk.

Ett kvarter senare tänker jag plötsligt att han och Bo förmodligen skulle komma bra överens. Jag väcker Bo och vänder om. Det visar sig att min tanke var rätt. Leif och Bo pratar på om motorcyklar, hårdrock och dödskallar. Leif, som älskar skelett och dödskallar, har just denna dag beställt två stycken dödskalleemblem från en konstnär. Det är ett omen.

Easy Riders.

Innan vi åker vidare får Bo provsitta HD:n. Han bestämmer sig på fläcken för att han ska ha en likadan.

Nere vid vattnet hittar Bo gratis hundbajspåsar som hänger på en stolpe. Vilken briljant idé! Har vi sådana i Stockholm? Om inte så borde staden investera i det omgående. Då kan inte tanter med pudlar eller tuffa grabbar från förorten med pitbulls skylla på att de har glömt påsarna hemma när de inte orkar plocka upp skiten som vi andra trampar i.

Ingen hundskit förstör denna solnedgång.

Vi lämnar Umeå bakom oss ger oss av mot Örnsköldsvik, eller Övik som alla tydligen säger. Vi har haft det bra i Umeå, det var en trevlig liten studentstad och både Bo och jag känner att vi skulle kunna tänka oss att besöka den igen.

Bo provar på backhoppning i Övik.

Under dagen ringer vi runt till vandrarhem i Åre-trakten. Det visar sig att det enda som faktiskt är öppet ligger i Storlien, 6 mil från Åre mot den norska gränsen. Tyvärr kan det inte hjälpas, vi får sova där eftersom den mänskliga närvaron i Åre under ”off season” verkar vara lika med noll.

Smält snö...

Kvinnan jag pratar med är jättetrevlig och säger att vandrarhemmet är öppet och att det hänger rumsnycklar på en tavla. Till min förvåning föreslår hon att jag bara lägger 150 spänn på sängen innan jag åker nästa dag. Sådan tillit har jag inte mött förut och det är nog inte så vanligt i storstäder som Stockholm.

Alla dessa val...

I närheten av Storlien drabbas vi återigen av ”gröten” vilket gör att vi missar vandrarhemmet. Som tur är hittar jag en människa i en restaurang som verkar ha haft öppet men nu är på väg att stänga. Han ger mig en detaljerad vägbeskrivning.

På vägen tillbaka lyckas vi svänga in på rätt väg men väl inne på området möts vi av ett 20-tal mer eller mindre likadana hus och stugor. Jag kan inte se någon STF-skyllt som skulle indikera vilken av dem som är vandrarhemmet. Efter att ha kört runt ett antal varv ser jag ett hus som verkar ha lamporna tända. Jag bestämmer mig för att knacka på.

Nattklubb sedan 1882?! Undrar vilken Lady Gaga-låt som toppade listorna?

På väg fram till dörren ser jag plötsligt en hund komma emot mig. Jag stannar upp och avvaktar. Jag frågar med en lugn och bestämd ton ”hej killen, är du snäll?” som om hunden skulle svara ja eller nej på frågan. När han kommer närmare ser jag att stackaren är ganska gammal, lite halt och öronen ligger bakåt och svansen småviftar, bra tecken. Jag sträcker sakta fram min hand och låter hunden komma fram och nosa. Vi är polare. Jag klappar honom och frågar om vi ska gå och ringa på. Han verkar överlycklig över förslaget eftersom han ser ut att vara jäkligt trött på att vara ute i regnet. Efter ett tag öppnas dörren, hunden tittar på mig med ett leende (och kanske tacksamhet) och springer in i huset så fort han bara kan…

Bo svär att snöskotrar även kan köras om det inte finns snö.

Mannen som svarar pekar mig till vandrarhemmet som visar sig ligga precis intill hans hus. Jag känner mig aningen dum och han måste tänka ”jävla blinda Stockholmare” även om han inte visar det. Jag tackar så hemskt mycket, sätter mig och kör de jobbigt pinsamma 15 meterna till slutmålet.

Väl inne är det tomt. Jag och Bo går en runda, ser att det ligger 150 kr på några sängar här och var och på något sätt värmer det hjärtat att folk är ärliga. Jag kollar på besökstavlan och ser att tre norrmän bodde här för några veckor sedan.

Vandrarhemmet är rent och ganska vackert. Som en stor fjällstuga med renhorn på väggen, skidbod och lite annat som hör till när man är i dessa trakter. Efter ett tag börjar det kännas ödsligt. Det är en konstig känsla, jag börjar fundera över Jack Nicholsons karaktär Jack Torrance i filmen ”the Shining”. Undrar om jag kommer gå runt och säga ”Heeeeere’s David!” innan morgonen har anlänt. Jag testar tv:n som självklart inte vill ta in någon kanal så jag sätter mig vid datorn, lyssnar på musik och skriver en stund.

Det är inte lika flådigt som Overlook Hotel men det får duga.

Bo som är hungrig letar igenom köket efter något ätbart men finner ingenting. Istället röker han en cigarett och går sedan till sängs. När jag är klar med skrivandet tar jag en dusch och knyter mig. Hoppas bara jag inte drömmer om barn på trehjulingar och blödande korridorer. 

Jag måste här tacka alla Norrlänningar (väl medveten om att gränsen för Norrland beror helt och hållet på vilken norrlänning du frågar) för att de flesta har krossat mina fördomar. Det är inte ofta någon säger lämna 150 spänn på sängen och litar på att man faktiskt gör det.

Okej, jag har inte träffat några ”vi ska döda alla vargar och vår idé om demokrati är att vi får göra vad fan vi vill”-jägare (se SVT Dokument Inifrån ”Vargkriget”), men ändå. Mer eller mindre alla vi har träffat på vår resa har varit superhjälpsamma och jättevänliga. Det har varit ett rent nöje.