Vi lämnar Umeå bakom oss ger oss av mot Örnsköldsvik, eller Övik som alla tydligen säger. Vi har haft det bra i Umeå, det var en trevlig liten studentstad och både Bo och jag känner att vi skulle kunna tänka oss att besöka den igen.

Bo provar på backhoppning i Övik.

Under dagen ringer vi runt till vandrarhem i Åre-trakten. Det visar sig att det enda som faktiskt är öppet ligger i Storlien, 6 mil från Åre mot den norska gränsen. Tyvärr kan det inte hjälpas, vi får sova där eftersom den mänskliga närvaron i Åre under ”off season” verkar vara lika med noll.

Smält snö...

Kvinnan jag pratar med är jättetrevlig och säger att vandrarhemmet är öppet och att det hänger rumsnycklar på en tavla. Till min förvåning föreslår hon att jag bara lägger 150 spänn på sängen innan jag åker nästa dag. Sådan tillit har jag inte mött förut och det är nog inte så vanligt i storstäder som Stockholm.

Alla dessa val...

I närheten av Storlien drabbas vi återigen av ”gröten” vilket gör att vi missar vandrarhemmet. Som tur är hittar jag en människa i en restaurang som verkar ha haft öppet men nu är på väg att stänga. Han ger mig en detaljerad vägbeskrivning.

På vägen tillbaka lyckas vi svänga in på rätt väg men väl inne på området möts vi av ett 20-tal mer eller mindre likadana hus och stugor. Jag kan inte se någon STF-skyllt som skulle indikera vilken av dem som är vandrarhemmet. Efter att ha kört runt ett antal varv ser jag ett hus som verkar ha lamporna tända. Jag bestämmer mig för att knacka på.

Nattklubb sedan 1882?! Undrar vilken Lady Gaga-låt som toppade listorna?

På väg fram till dörren ser jag plötsligt en hund komma emot mig. Jag stannar upp och avvaktar. Jag frågar med en lugn och bestämd ton ”hej killen, är du snäll?” som om hunden skulle svara ja eller nej på frågan. När han kommer närmare ser jag att stackaren är ganska gammal, lite halt och öronen ligger bakåt och svansen småviftar, bra tecken. Jag sträcker sakta fram min hand och låter hunden komma fram och nosa. Vi är polare. Jag klappar honom och frågar om vi ska gå och ringa på. Han verkar överlycklig över förslaget eftersom han ser ut att vara jäkligt trött på att vara ute i regnet. Efter ett tag öppnas dörren, hunden tittar på mig med ett leende (och kanske tacksamhet) och springer in i huset så fort han bara kan…

Bo svär att snöskotrar även kan köras om det inte finns snö.

Mannen som svarar pekar mig till vandrarhemmet som visar sig ligga precis intill hans hus. Jag känner mig aningen dum och han måste tänka ”jävla blinda Stockholmare” även om han inte visar det. Jag tackar så hemskt mycket, sätter mig och kör de jobbigt pinsamma 15 meterna till slutmålet.

Väl inne är det tomt. Jag och Bo går en runda, ser att det ligger 150 kr på några sängar här och var och på något sätt värmer det hjärtat att folk är ärliga. Jag kollar på besökstavlan och ser att tre norrmän bodde här för några veckor sedan.

Vandrarhemmet är rent och ganska vackert. Som en stor fjällstuga med renhorn på väggen, skidbod och lite annat som hör till när man är i dessa trakter. Efter ett tag börjar det kännas ödsligt. Det är en konstig känsla, jag börjar fundera över Jack Nicholsons karaktär Jack Torrance i filmen ”the Shining”. Undrar om jag kommer gå runt och säga ”Heeeeere’s David!” innan morgonen har anlänt. Jag testar tv:n som självklart inte vill ta in någon kanal så jag sätter mig vid datorn, lyssnar på musik och skriver en stund.

Det är inte lika flådigt som Overlook Hotel men det får duga.

Bo som är hungrig letar igenom köket efter något ätbart men finner ingenting. Istället röker han en cigarett och går sedan till sängs. När jag är klar med skrivandet tar jag en dusch och knyter mig. Hoppas bara jag inte drömmer om barn på trehjulingar och blödande korridorer. 

Jag måste här tacka alla Norrlänningar (väl medveten om att gränsen för Norrland beror helt och hållet på vilken norrlänning du frågar) för att de flesta har krossat mina fördomar. Det är inte ofta någon säger lämna 150 spänn på sängen och litar på att man faktiskt gör det.

Okej, jag har inte träffat några ”vi ska döda alla vargar och vår idé om demokrati är att vi får göra vad fan vi vill”-jägare (se SVT Dokument Inifrån ”Vargkriget”), men ändå. Mer eller mindre alla vi har träffat på vår resa har varit superhjälpsamma och jättevänliga. Det har varit ett rent nöje.