Borlänge, Falun, Säter, Hedemora, Avesta, Norberg, Fagersta, Örebro, Arboga, Köping, Hallstahammar, Västerås, Enköping

Gamla minnen, hårda tider

Trodde aldrig att jag skulle befinna mig här igen. Fagersta, vilka minnen, eller mardrömmar, beroende på hur man ser på saken. 

Jag kände en tjej som bodde här en gång i tiden, åkte och hälsade på henne och drog slutsatsen att Fagersta (i alla fall på den tiden) var den mest deprimerande staden någonsin.

Alla hennes vänner knarkade, alla var deprimerade och alla var arbetslösa. Nu när jag åker in i Fagersta översköljs jag av minnen, mest sorgliga. Från utsidan ser det fortfarande ut som jag minns det. Jag orkar inte ens ta bilder på annat än kommunalhuset. Bo försöker få mig på bättre humör genom att göra en imitation av Rambo i buskarna framför byggnaden. Det hjälper en aning.

Runt och runt

Kan någon snälla förklara för oss vad grejen är med att åka runt, runt och åter runt i ens bil. Sakta dessutom!

I vissa av städerna som vi varit i har det funnits en raggarkultur, som i sig inte verkar helt ologisk när man ser det i en större stad. Då träffas ett gäng, åker en sväng på några huvudgator för att sedan stanna för en korvpaus eller bara hänga och snacka bilar (eller vad man nu snackar om på en parkeringsplats).

Men i mindre städer, eller i byar, ser jag ingen logik bakom det. Där handlar det nämligen inte om ett gäng med bilar utan några få som är utspridda.

I Säter (eller var det nu är) stannar jag en stund på en parkeringsplats, för mätningens skull. Jag sträcker lite på benen och tittar mig omkring. Bo sitter kvar och håller koll på mätdatan. Runt omkring huvudtorget finns en lokalkrog, en mataffär, en kiosk och en korvmoj, ganska standard för svensk stad av format mindre.

Vid mojen står en gammal ”jag har sett mina bästa dagar”-jänkare, en kille lutar sig mot bilen och äter en korv. Han är själv. Efter ett tag kör det förbi en gammal Volvo ”jag har alltid varit en rishög men är numera en pimpad rishög”-240. I den sitter det fyra unga grabbar, gissningsvis cirka 18-19 år. Passagerarna dricker burköl och skrålar.

De vinkar inte till jänkarbil-killen och de stannar heller inte. När de har försvunnit dyker det upp en vit Nissan Skyline i fint skick med spoilers, vinge, feta avgasrör och en motor som säkert kan klämma ut 600 hästkrafter. I förarsätet (som i sann japansk anda sitter på höger sida) sitter en ung kille. Bredvid honom hans ännu yngre (och förmodade) flickvän.

Hade jag haft en sådan kärra hade jag begett mig till närmaste racerbana eller i alla fall ut på lite roliga vägar. Men den här killen rullar förbi i 20 km/h och försvinner runt en husknut. Sedan stiltje.

Till min stora förvåning upprepar sig samma procedur 5 minuter senare. Jänkarn står kvar, Volvon åker förbi (sakta) och efter det gör Skylinen samma sak. Hmm… jag bestämmer mig att stå kvar en stund till… 5 minuter senare samma procedur… och 5 minuter senare samma sak igen.

Tillbaka i bilen, där Bo bara sitter och skrattar över hela spektaklet, funderar jag över vad vi precis har bevittnat. Vad är poängen, att bidra till växthuseffekten? Att lära sig alla gatnamn i byn? Att låtsas att man sitter på en karusell? Att stödja Statoil och andra bensinmackar. Jag har ingen aning. Alla förslag till förklaringar välkomnas, skriv en kommentar om du har ett annat förslag än mina ovanstående.

Bo är kär!

I Örebro börjar det läcka skräpmat ur mina- och Bos öron. Efter att ha levt på en diet som mer eller mindre bestått av Statoil-korvar och MacDonalds/Max-burgare är vi rejält trötta på mättat fett. Till vår stora förvåning finner vi en East (Sushi)-restaurang. Lite dyrare än korv med bröd, men vi känner att efter att ha ätit för cirka 150 spänn om dagen i en vecka så förtjänar vi något gott och nyttigt, om inte annat för att slippa hamna på sjukan med grov åderförkalkning och hjärtinfarkt.

Maten är otroligt bra, stor variation, konstig men god sjögrässallad, musslor, lax, räka med mera… Dessutom förklarar servitrisen vad man faktiskt har på tallriken och vad de olika ingredienserna heter på japanska.

Mätta och nöjda går vi ner till det vackra slottet för att fotografera lite. Bredvid oss stannar en tjej på en cykel. Innan jag hinner tänka har Bo frågat om hon vill vara med på bild med honom. Hon tackar ja. Medan jag plåtar småpratar modellerna. Det visar sig att Karolina är sångerska och har varit med i finalomgången av Idol 2009.

Genom kameralinsen ser jag en antydan till ögonblicklig kärlek mellan henne och Bo. Nåja i alla fall från Bos sida. Jag tror jag aldrig har sett hans ögon tindra så, och då får man komma ihåg att vi har känt varandra i över 10 år nu.

När vi är klara med plåtningen tackar vi för oss och ber henne följa våra äventyr på den här bloggen. Bo vill inte slita sig men jag tvingar honom tillslut.

I bilen på väg mot Arboga börjar Bo plötsligt skrika okontrollerat. När han har lugnat ner sig lite frågar jag vad problemet är. Han säger att han borde ha frågat efter hennes nummer. Jag försöker trösta honom med att hon kanske kommer att läsa bloggen.

Så Karolina, om du läser det här, Bo vill gärna ses igen. Du kan maila honom på bo.skelett@gmail.com. Han finns även på Facebook. Snälla hör av dig till honom, han kommer aldrig sluta tjata om dig annars.

Med vänlig hälsning:

/David