Munkedal, Strömstad, Uddevalla, Kungälv, Göteborg

Utanför Uddevalla ser Bo och jag en av de absolut konstigaste synerna på vår resa hittills. Vi svänger in på en McDonalds i vår jakt på att bli ännu fetare. På den stora och nästan helt tomma parkeringsplatsen en bit bort, framför ett stort köpcenterkomplex, ser vi en stor turistbuss som har stannat. Framför den står det cirka 70 muslimska män, i full lakanmundering och traditionell mössa.

Vad i helskotta gör de på en parkeringsplats i Uddevalla. Varför de har stannat blir uppenbart när vi kör närmare. Det är bönestund. Männen har rullat ut två gigantiska mattor mitt på parkeringsplatsen och förbereder sig för kvällsbönen.

Jag kan inte låta bli, jag kör fram till dem och stannar. Jag och Bo kliver ur bilen. Genast möts vi av en brett leende man i 40-årsåldern.

-Salam Aleikum brother, hälsar han glatt.

-Salam Aleikum, svarar Bo och jag i kör.

Bakom honom följer ett släptåg av yngre män och pojkar. Jag frågar vad de gör här på en parkeringsplats i Uddevalla. Han svarar att de är påväg till ett möte i Köpenhamn. Han frågar vad jag och Bo sysslar med. Jag berättar att jag jobbar på tidningen Mobil och åker runt hela Sverige för att mäta operatörernas täckning.

Bo frågar om inte de vill ta en bild med honom framför bussen (han är ju trots allt Achmed the dead terrorists kusin, men när han vill berätta detta trampar jag honom snabbt på tån innan han hinner fullfölja meningen). De tackar vänligt men bestämt nej. Men däremot vill de gärna att vi sätter oss och ber med dem och sedan delar en måltid. Nu är det vår tur att tacka nej. Jag förklarar att vi inte har tid att stanna utan måste vidare på vår resa. Vi säger adjö och sätter oss i bilen igen.

Jag kan inte riktigt bestämma om mannen bara var väldigt trevlig eller om jag precis har råkat ut för ett värvningsförsök till profetens skara.

När vi svänger in på McDonalds Drivetrough springer några barfota muslimer ut ur ”restaurangen” med McDonaldspåsar i högsta hugg. Det är en bisarr syn men med en positiv underton. Om de utan problem kan handla på de kapitalistiska snabbmatkedjornas största affischpojke så kanske det finns hopp för samlevnad och försoning. Eller är jag bara naiv nu? Tiden får väl utvisa.

Barnarbete i Mölndal, Bästa dagen i våra liv och Bo på Liseberg

Jävla Green Day. Det finns inte ett enda ledigt vandrarhemsrum hela Göteborg tack vare de så kallade punkarna (om Green Day är punk så är Sex Pistols opera) från USA. Inte heller de billigare hotellen är villiga att ta emot oss. Det slutar med Ibis båthotell nere vid hamnen 800 kr för en natt.

Under dagen har jag hört av mig till Jessica och sagt att vi är påväg till hennes stad. Hon erbjuder sig (vilket är extremt snällt av henne) att kolla om hon kan hitta något vandrarhem åt mig för lördagen. Jag tackar så ödmjukt och vi bestämmer att höras nästa dag.

När jag och Bo sent på lördagkvällen har checkat in bestämmer vi oss att kolla in stadens uteliv. Jessica har gett mig namn på några ställen som enligt henne skulle falla mig i smaken. Vi provar med Nefertiti eller ”Nef” som det lokalt verkar kallas.

Inträdet är 100 kr och det är inte speciellt mycket folk där. De som är där ser ut att vara mellan 14 och 20 år gamla. Jag skojar inte med er, en tjej ser inte ut att vara mer än 14… jag börjar fundera kring om de ens har en åldersgräns på krogarna häromkring.

Efter en timme tröttnar vi på att tro att det skulle bli bättre. Vi styr nosen, (eller hålet i Bos fall) mot Pusterviksteatern. Genast känner jag att det här är mer vår bakgård. Gästerna ser ut att vara mellan 20 – 35 år, musiken som spelas är skön gammal soul, hip hop och indie och inträdet är 20 kr (då ingår garderob). Vi stannar kvar tills de stänger (02:00) och bestämmer oss för att återvända nästa kväll.

På lördag morgon möts vi av tråkiga nyheter. Stackars Jessica har ringt runt som en galning men situationen är lika illa som dagen innan. Vi får helt enkelt stanna en kväll till på den trevliga, men lite väl dyra, hotellbåten.

Vi går till receptionen och bokar en till natt. Efter en snabb dusch åker vi iväg och träffar Jessica och hennes familj: Roger (som är Libanes, tänk franska så blir det mer logiskt), charmtrollet Leo och energiknippen Zoe. Ungarna är grymt sköna och jag diggar dem från första stund. Som tur verkar känslan vara ömsesidig. Även Bo går hem bra hos hela familjen.

Vi traskar ner till parken i Mölndal, nära deras hem. Det pågår världens jippo där, tydligen är det ”Pelican”-dagen. Det är slutfasen på ett antal års arbete med att sätta stadens ungar på skräpplockning- och återvinningstjänstgöring. Tydligen har det gått väldigt bra. Skolklasser tävlar med varandra om vem som kan samla ihop mest och den som toppar listorna denna dag vinner ett pris.

Har inte vi en lag mot barnarbete i Sverige? Fast å andra sidan får de ju inte betalt så det kanske hamnar under barnslaveri istället. Måste säga att det är jävligt smart av kommunen. Sätt alla stadens ungar på skräphantering så sparar man en massa pengar. Vad är nästa steg. Skicka dem ner till Indien för att sy fotbollar. Det kanske det som är förstapriset för den vinnande klassen?

Precis när jag som intensivast funderar kring detta traskar det förbi mig en stackars handikappad kille i 13-14 års åldern. Han haltar fram medan han med hjälp av en krokodilgrip plockar skräp. Va fan är det här?! Zoe insisterar på att vi ska gå till hoppborgen. Väl framme inser vi till vår fasa att det kostar pengar!? Nu har det verkligen gått för långt. Först får ungarna slava gratis för kommunen och sen kan denne inte ens bjuda tillbaka med en gratis hoppborg. Jag är äcklad.

Zoe verkar dock inte filosofera kring detta utan tar sig glatt ann den blå fästningen.

På jippot uppträder även artister. De första jag hör är någon form av band som verkar specialisera sig på musik för barn. Det är ju trevligt men varför måste man vråla och sjunga falskt bara för att man sjunger för barn? De är inte tondöva bara för att det är ungar.

Efter den uppvisningen i felstämmor är det dags för den stolta lokalpolitikern i Mölndal att, tillsammans med den feta pelikanen på scen, berätta för alla hur duktiga kommunens små slavar har varit under året. Samtidigt eldar han på lokalpatriotismen för Mölndal. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

När den feta Pelikanen och den självgoda politikern har lämnat scenen kommer Zillah och Totte upp på scen. Jag som inte är ett stort fan av Idol har aldrig sett akten förut men jag måste erkänna att jag blev imponerad. Inte nog med att hon sjöng väldigt bra och hade skön humor, hon var även riktig duktig på att buktala. Ärligt talat har jag aldrig sett någon annan som kan sjunga och skrika utan att man ser det på munnen.

Hemma hos Jessica bjuds jag på en fantastisk middag (äntligen lite god hemlagad mat) och leker med ungarna. När vi tillslut har fått dem i säng sitter jag och Bo uppe med Roger och Jessica och pratar till 24:00. Helt klart den bästa dagen hittills och den är inte slut än. När de går och läger sig åker jag och Bo tillbaka in till stan och återbesöker gårdagens sista vattenhål.

I kön börjar en kille att spontanprata med mig. Johan visar sig vara gitarrist i ett band så vi fortsätter att snacka. Han och kompisarna Marie, Carin och Ulrika är schyssta nog att bjuda in mig i sällskapet. Vi dricker, dansar och snackar ända tills stället stänger vid 02. De frågar om jag vill följa med vidare, jag tackar glatt ja. Under kvällens gång har de myntat ett uttryck som vi använder flitigt i alla situationer: ”Det här är den bästa dagen i våra liv!”. Det kanske är en överdrift men jag kan med all ärlighet säga att min dag definitivt är en höjdare.

Vi kliver in i en taxi som efter viss övertalning låter oss åka med trots att vi är fem personer. Johan sitter fram, Carin, jag och Ulrika i baksätet och ovanpå oss, tvärsöver ligger Marie som en inkapslad ostbåge. Hoppas bara inte Polisen råkar titta in genom rutan.

Eftersom det bara är vissa ställen som har öppet till fem på morgonen hamnar vi på ett stekarställe, ni vet ett sådant ställe där killarna ser ut att ha kammat håret bakåt med en fläskkotlett innan de lämnade hemmet och tjejernas klädval är bh med ett linne vars urringning, både fram och bak, slutar vid knäna.

Vi har ganska roligt åt spektaklet. Ännu roligare har vi åt DJ:n på nedre våningen. Tänk er den vitaste snubben ni kan tänka er. Blekfis hy, blont hår, smal som en sticka och inte ett hårstrå någonstans på kroppen. Och ansiktsbehåringen kanske räcker till en moppemusche om han sparar i två-tre år. Han har ett linne på sig, smala jeans och gympadojor. Han ÄLSKAR hip hop, jag lovar att han om nätterna ligger och drömmer om att han är en muskulös tatuerad svart man från ”the hood” klädd i baggy byxor och med kondommössa på skallen.

Han spelar sköna gamla hip hop-klassiker men tyvärr kan han inte mixa särskilt bra. Jag har aldrig tidigare varit med om att en Dj lyckas med att sätta igång en låt på fel hastighet på ett digitalt Djdeck. Men det blir värre, till vår fasa plockar han upp micken och börjar (med en hemsk svengelsk tolkning av amerikansk ghettoslang) ropa ut ”It’s only hip hop mellan låtarna”. Redan här ligger vi praktiskt tagna dubbelvikta på golvet, men det bästa kommer några minuter senare när han börjar rappa med i låtarna! Det var länge sedan jag hade så roligt åt något så dåligt.

Tillslut bestämmer vi, efter att ha blivit utsatt för en annan Dj som älskar dåliga Ibiza-hits att bege oss hem till en av tjejerna för nervarvning. Vi sitter och snackar men tillslut har alla mer eller mindre somnat. Jag tackar för en underbar kväll, säger att om de befinner sig i Stockholm och behöver sällskap eller en madrass att sova på gärna får höra av sig. Sedan åker jag till hotellet och somnar in, Bo han har däckat för länge sedan, jag tror han börjar bli för gammal för det här livet.

Efter mätningen på söndagen (jag drack inte mycket kvällen innan för att vara säker på att jag är i kördugligt skick) åker jag på nytt hem till Jessica för en god hemlagad middag och lite bus med ungarna. Bo är redan där eftersom han och Jessica, barnen och morföräldrarna har varit på Liseberg hela dagen. Typiskt att Bo får roa sig medan jag jobbar…

Vi är extremt tacksamma för den här helt magnifika helgen. Det blir ensamt för mig och Bo i bilen och ibland går vi varandra på nerverna. Därför är det så skönt att träffa vänliga vänner som bjuder av sin tid, eller främlingar bjuder in en i deras gemenskap.

Vi önskar att varje plats på vår resa skulle innehålla dessa element men tyvärr vet vi att det inte är så. Men vi ska i alla fall hänga med Julia och hennes pojkvän Jonatan på Gotland. Det kommer att bli suveränt.