Mölndal, Kungsbacka, Lerum, Alingsås, Borås, Ulricehamn, Jönköping, Värnamo, Ljungby, Halmstad, Falkenberg, Varberg, Båstad, Ängelholm, Helsingborg, Landskrona, Malmö, Lund, Staffanstorp, Vellinge, Trelleborg, Ystad, Sjöbo, Tomelilla, Simrishamn, Åhus, Kristianstad, Hässleholm, Bromölla, Sövesborg, Karlshamn, Ronneby, Karlskrona, Sölvesborg, Kalmar, Nybro, Emmaboda, Växjö, Vetlanda, Öland, Oskarshamn, Gotland, Hultsfred, Vimmerby, Västervik, Åtvidaberg, Linköping, Mjölby, Gränna, Norrköping

Vi kommer fram sent till vandrarhemmet i Jonstorp (nära Ängelholm). Det är inte helt lätt att hitta, vi kör vilse flera gånger i mörkret på de små grusvägarna. Dessutom kan vi inte köra speciellt fort eftersom ett tjugotal kaniner leker ”springa framför bilen”. Väl framme vid vad som ska vara vandrarhemmet står vi på nytt inför ett dilemma, vilket av husen är det och var finns receptionen? Jag parkerar bredvid några andra bilar, framför en av kåkarna, och tar fram datorn för att se om jag inte kan hitta en bild på vandrarhemsbyggnaden på nätet.

Plötsligt rycker det i passagerardörren. Jag ser glöden från en cigarett genom rutan men inte så mycket mer. Några sekunder senare, en knackning. Vem i helskotta knackar på min bilruta mitt ute i ingenstans kl 03 på natten? Jag öppnar bildörren och ser en man i 40-årsåldern, klädd i snickarbyxor och keps.

- Are you ok, frågar han med ciggen i mungipan. Jag förstår genast att han är full som ett as.

- I’m ok, svarar jag och undrar om jag inte borde fråga honom samma sak, om det är någon av oss som verkar behöva assistans så är det han.

- You ok sure, frågar han igen med polsk brytning.

- Yes, I’m looking for the hostel, you know vandrarhem?

- Vandrarhem… over there, next house… big… park house, big…

- Ok, thanks, have a good night… klämmer jag ur mig och förväntar mig att han ska gå. Men icke, han hänger kvar på bildörren.

- Thanks, have a good night, provar jag igen med ett ansträngt leende, fortfarande ingen respons.

- You ok, frågar han på nytt.

-Yes thank you, good night, svarar jag igen… Han står kvar och stirrar ut i tomma intet. Jag ser att han tar sats igen för ännu ett ”Are you ok” men jag hinner avbryta med min numera standardfras. Han står kvar och tänker en stund, säger ”bye” för att sedan vingla iväg i natten.

 Malmö visade sig vara ganska händelselöst, om man bortser från att några rånare blev skjutna med sina egna vapen i närheten av området som vi befann oss i. Fast det där med skottlossningar dagtid på öppen gata verkar ha blivit lika vanligt i Malmö som folk som pratar skånska.

Efter stadsvistelsen fortätter vi vidare mot de mindre städerna. I Tomelilla hamnar jag och Bo mitt uppe i ett gigantiskt studentfirande. Hela staden (som i och för sig inte är särskilt stor) har tagit sig ut på gatorna för att fira de snart arbetslösa ungdomarna. Polisen har spärrat av vägar och folk står mitt i gatorna. Det gör det omöjligt att mäta själva stadskärnan så vi beslutar oss för att äta lunch på ett fik och helt enkelt vänta ut spektaklet.

Nästa fylleincident inträffar i närheten av Sölvesborg. Jag hade glömt bort att Sweden Rock pågår där. Vägen kantas av packade hårdrockare som likt fulla lämlar vinglar fram mot en okänd destination. Tyvärr finns det självklart ingen trottoar så de promenerar helt sonika vid sidan av vägen, vilket i deras tillstånd innebär allt från vägkanten till två meter in över mittsträcket.

Bilkön, som av rädsla för att köra på någon håller cirka 10km/h, sträcker sig i oändlighet. Min frustration över snigelfarten blandas med humor då jag ser dessa långhåriga varelser drägla, vingla, skrika, krama, bråka och spy sig framåt (och ibland tillfälligt bakåt). Det är en komisk syn.

I Karlshamn befolkas huvudtorget och kringliggande krogar av fulla studenter. Efter ett tag töms torget och kvar står en stackars ensam jäkel med mobilen i handen. Jag tycker synd om honom, han står kvar under hela den tid som jag mätningen tar och han är kvar när jag åker därifrån.

Kvällen avslutas med Karskrona där polisen i tur och ordning förhör några minderåriga ungdomar som jag gissar har druckit. Jag börjar se ett visst mönster. Drickandet verkar vara Sveriges nationalsport nummer ett och folket är riktigt bra på det.

Raukar och cementfabrik

På Gotland möter vi upp Julia och hennes pojkvän Jonatan (som är Gotlänning). På lördagskvällen går vi ut en sväng. Julia ger sig iväg på en studentfirande kompis fest, vi åker in till Visby för att se Jonatans band Jonssons Express live.

De är riktigt duktiga, spelar skön blues och 60-70-tals rock som den lite äldre överförfriskade gotländska publiken verkligen verkar uppskatta. Även Bo är lycklig.

Efter spelningen går vi och spelar biljard på Effes. Jonatan varnar mig för trapporna till övervåningen som kallas för dödens trappor. När jag ser de branta och extremt korta trappstegen förstår jag varför. Det ser mer ut som en stege. Krogen har dart, biljard och en scen men det häftigaste är att en del av ringmuren utgör väggen och ”loungedelen” är under ett av tornen.

Vi beger oss vid stängningsdags, men vid det laget har jag självklart glömt bort dödens trappa vilket resulterar i en fantastisk ”häl/röv”-kana med visst blodvite. Kvällen avlutas med en liten efterfest hemma hos Jonatans bror där vi även möter upp med Julia. Allt som allt är det en lyckad kväll, om man nu bortser från min svanskota som värker.

På söndagen är det dags för roadtrip! Vi hoppar in i bilen och beger oss mot Fårö. För mig som aldrig har varit på Gotland är det en helt magisk upplevelse. Vi klättrar vi på raukar och försöker klappa får som inte verkar gilla mig och Bo speciellt mycket.

Vi ser även kalkbrottet, som är helt sinnesjukt stor, och den mindre fina cementanläggningen.

Innan vi avslutar kvällen med en film hämtar vi Jonatans stärkare på haket där de spelade kvällen innan. Medan Jonatan är inne och hämtar prylarna står jag kvar utanför med bilen. Plötsligt rycks dörren upp av en kvinna i 50-års åldern.

- Är det Bengstsfsafssssss…., säger kvinnan, uppenbarligen helt dyngrak.

- Ursäkta, frågar jag perplext.

- Bengtsssss…fllldlldldd….

- Kan du vara snäll och släppa dörren?

- Är deeee Bentsssssoooofffnnnn, frågar hon igen. Hon verkar tro att jag är en taxi.

- Nej, jag är ingen taxi, kan du vara snäll och släppa dörren?

- Ärrrr det….

- JAG ÄR INGEN TAXI! SLÄPP DÖRREN FÖR HELVETE!

- Men hjag ha riiiinggt taaakssssi…

- Är du helt dum eller?! JAG ÄR INGEN TAXI! SLÄPP DÖRREN NU!

Plötsligt tutar det till bakom oss. Taxin som hon har ringt efter har dykt upp. Kvinnan tittar upp och vinglar iväg (utan att stänga dörren). Jag sitter kvar och kan bara skaka på huvudet.

På måndagen mäter jag och Bo resten av Gotland, vilket inkluderar den inte helt okomplicerade stadskärnan. På kvällen när vi sitter på färjan tittar vi igenom bilderna från Fårö och konstaterar att vi har haft en helt underbar helg.

Hem ljuva hem… trodde jag…

Äntligen hemma, inte för att den här resan på över en månad inte har varit intressant och bitvis riktigt rolig, men jag vill nog inte köra bil eller sova på vandrarhem förrän om ett år eller två. Hemmet ser ut som en enda röra. Plastpåsar med smutsiga kläder (jag kunde inte tvätta under resans gång) och damm som har lagt sig under min frånvaro är det som välkomnar mig hem. Jag orkar inte ta tag i det nu, sätter mig och tittar lite på fotbolls-vm och går sedan och lägger mig.

Två dagar senare kommer samtalet jag har bävat för. Det visar sig att några operatörer har haft problem med sina nät under tiden vi har befunnit oss i Skåne. Skulle det bara ha varit ”vanliga störningar” så hade vi struntat i det eftersom det så att säga ingår i testscenariot. Men nu var det värre än så vilket resulterade i att vi inte hade tillräckligt med data som är representativt för en ”vanlig dag”.

Det är bara att sätta sig i bilen och åka om en stor del av Skåne.

Hem ljuva hem

Jag och Bo vill tacka alla underbara människor som på ett sätt eller annat har bidragit till att göra den här resan så speciell. Vi vill även tacka er som har följt oss på den här bloggen. Alla bilder som har tagits under resans gång kommer Bo inom en nära framtid att lägga ut på sin Facebook-sida (bo.skelett@gmail.com). Vi kanske hörs igen… Rock n’ Roll dudes and dudettes!