Sorsele, Arvidsjaur, Jokkmokk, Kiruna, Överkalix, Övertorneå, Kalix, Boden.

Idag och igår har jag bilat upp till Kiruna, snuddat på gränsen till Finland och är nu åter på väg ner genom vårt avlånga land.

Vägarna är snudd på trafikfria, emellanåt stöter man dock på en hel del husvagnar och husbilar. I övrigt möts man av massvis av skog och vattendrag av olika slag. Naturen är väldigt vacker och framför allt är den väldigt orörd. Det sägs ju att man ska kunna dricka vatten direkt ur sjöar och vattendrag här, något jag ännu inte provat på dock. Passande nog har radion (det lyssnas en hel del på radio i bilen mellan Michael Jackson-låtarna) också handlat mycket om allemansrätten och den svenska (norrländska) naturen under de senaste dagarna.

Smålänning som jag är måste jag ändå passa på slå ett slag för den småländska skogen, som är mörkare och med större granar än den ganska karga norrländska granskogen.

Renar är det gott om och de är inte det minsta rädda för den lilla trafik som finns på vägarna. Jag har fått bromsa in rejält flera gånger för att inte krocka, vilket resulterat i att varenda dator och väska i bilen trillat av sin plats. Eftersom jag är ensam i bilen finns det som tur är inga vittnen till mitt vid dessa tillfällen väldigt okristna vokabulär. Renarna är dock helt oberörda av att röran i bilen blir ännu värre och tycks allihopa vara mer eller mindre döva, eftersom de inte bryr sig ett smack hur mycket man än tutar på dem.

Kiruna, som jag spenderade natten i, var fascinerande att få beskåda . Staden bjuder på fantastiska vyer (hur många gånger har inte de orden återkommit i den här bloggen hittills?) och hade jag bara haft mer tid och ork hade det varit spännande att få ta en närmre titt på gruvverksamheten.

Avstånden här i norraste Norrland är stora, här klarar man sig helt enkelt inte utan bil. Det är inte helt ovanligt att man stöter på ganska gamla bilar i de små orter man susar igenom, till synes i ganska gott skick vilket man förmodligen kan tacka de saltfria vägarna för.

Värderingarna av både tid och avstånd är av naturliga skäl annorlunda än i mer tätbefolkade delar av Sverige. Medan Stockholmarna stressar sönder sig när man missar en tunnelbanetåg och får vänta 3 minuter till på nästa tåg för att kunna åka några kvarter bort kan de dagliga avgångarna mellan orterna här, som ligger på många många mils avstånd, allt som oftast räknas på en hand.

Vad värderingarna av avstånd beträffar måste jag dela med mig av en rätt rolig grej som hände igår. En bekant boende i Umeå tyckte nämligen att jag skulle ”svänga förbi” henne när jag ändå var i Kiruna.

Jo tjena, det är ju bara en sisådär 120 mil fram och tillbaka.. Umeå ska jag dock förbi i övermorgon är planen.

Michael på Ascom var snäll och gjorde en liten karta över hur jag har åkt hittills. Idag har jag jag dock fortsätt färden via bland annat Övertorneå ner till Boden, så kartan visar bara hur långt jag hade åkt till och med igår kväll.

Till sist, för den som undrar om det blev något bad i Sorsele. Jodå, det blev det. Ösregnet till trots!