Sorsele, Arvidsjaur, Jokkmokk, Kiruna, Överkalix, Övertorneå, Kalix, Boden.

Idag och igår har jag bilat upp till Kiruna, snuddat på gränsen till Finland och är nu åter på väg ner genom vårt avlånga land.

Vägarna är snudd på trafikfria, emellanåt stöter man dock på en hel del husvagnar och husbilar. I övrigt möts man av massvis av skog och vattendrag av olika slag. Naturen är väldigt vacker och framför allt är den väldigt orörd. Det sägs ju att man ska kunna dricka vatten direkt ur sjöar och vattendrag här, något jag ännu inte provat på dock. Passande nog har radion (det lyssnas en hel del på radio i bilen mellan Michael Jackson-låtarna) också handlat mycket om allemansrätten och den svenska (norrländska) naturen under de senaste dagarna.

Smålänning som jag är måste jag ändå passa på slå ett slag för den småländska skogen, som är mörkare och med större granar än den ganska karga norrländska granskogen.

Renar är det gott om och de är inte det minsta rädda för den lilla trafik som finns på vägarna. Jag har fått bromsa in rejält flera gånger för att inte krocka, vilket resulterat i att varenda dator och väska i bilen trillat av sin plats. Eftersom jag är ensam i bilen finns det som tur är inga vittnen till mitt vid dessa tillfällen väldigt okristna vokabulär. Renarna är dock helt oberörda av att röran i bilen blir ännu värre och tycks allihopa vara mer eller mindre döva, eftersom de inte bryr sig ett smack hur mycket man än tutar på dem.

Kiruna, som jag spenderade natten i, var fascinerande att få beskåda . Staden bjuder på fantastiska vyer (hur många gånger har inte de orden återkommit i den här bloggen hittills?) och hade jag bara haft mer tid och ork hade det varit spännande att få ta en närmre titt på gruvverksamheten.

Avstånden här i norraste Norrland är stora, här klarar man sig helt enkelt inte utan bil. Det är inte helt ovanligt att man stöter på ganska gamla bilar i de små orter man susar igenom, till synes i ganska gott skick vilket man förmodligen kan tacka de saltfria vägarna för.

Värderingarna av både tid och avstånd är av naturliga skäl annorlunda än i mer tätbefolkade delar av Sverige. Medan Stockholmarna stressar sönder sig när man missar en tunnelbanetåg och får vänta 3 minuter till på nästa tåg för att kunna åka några kvarter bort kan de dagliga avgångarna mellan orterna här, som ligger på många många mils avstånd, allt som oftast räknas på en hand.

Vad värderingarna av avstånd beträffar måste jag dela med mig av en rätt rolig grej som hände igår. En bekant boende i Umeå tyckte nämligen att jag skulle ”svänga förbi” henne när jag ändå var i Kiruna.

Jo tjena, det är ju bara en sisådär 120 mil fram och tillbaka.. Umeå ska jag dock förbi i övermorgon är planen.

Michael på Ascom var snäll och gjorde en liten karta över hur jag har åkt hittills. Idag har jag jag dock fortsätt färden via bland annat Övertorneå ner till Boden, så kartan visar bara hur långt jag hade åkt till och med igår kväll.

Till sist, för den som undrar om det blev något bad i Sorsele. Jodå, det blev det. Ösregnet till trots!

Malung, Sälen, Mora, Östersund, Åre, Åsele, Vilhelmina, Storuman, Sorsele.

De senaste dagarna har det blivit riktig långkörning, har avverkat en bra bit över 100 mil. Under gårdagen hann jag med ett kort stopp i Mora där jag passade på att posera vid mållinjen för Vasaloppet.

Idag har jag så på allvar börjat komma upp i vårt lands allra nordligaste regioner. I Åsele var det fullt med bilar parkerade precis överallt, vilket visade sig bero på att en stor marknad var i farten. Det var rena folkfesten ett ändlöst regnväder till trots. Regnet gör att körningen blir desto jobbigare och trots att jag kör försiktigt så har jag varit nära att råka ut för vattenplaning flera gånger. Man vill ju inte sluta som farmors lilla kråka.

Sen underlättar det förstås inte att man ska försöka styra bilen, analysera och klicka på en datorskärm, hålla koll på en gps och en ständigt ringande och pipande mobiltelefon på en och samma gång..

Hur som helst så befinner jag mig just nu i Sorsele och här finns det faktiskt både pool och bastu. Eftersom det ösregnar så är jag skeptisk till om jag ska våga mig på att vara viking och ta ett dopp. Bastandet lär dock bli den största höjdpunkten hittills på den här resan, som inte fått den allra bästa starten på grund av de tekniska strulen.

Just det ja, myggen är regnvädret till trots en riktig plåga här uppe. Jag begriper inte hur de hittar in på mitt rum heller, men det blev en stor röd fläck på tidningen när jag gav tillbaka till en av de små blodsugande krypen..

Örebro, Karlskoga, Kristinehamn, Karlstad, Malung.

Dagens körning gick betydligt bättre och smidigare än vad den gjorde igår. Lunchen inmundigades i Karlstad där jag fascinerades av dialekten på människorna, stundom låter det mer som norska än som svenska.

Jag lovade en bild på bilen – här kommer den. Som synes med en hel del antenner på taket. Inuti bilen är det just nu en organiserad oordning som inte gör sig särskilt väl på bild.

Höjdpunkten idag var att köra längs med Klarälven. Vyerna var fantastiska och lite här och där kunde man se folk åka nerför älven på olika flottar. Jag tror bestämt det får bli att semestra på en sån där flotte nästa sommar.

Vandrarhemmet här i Malung, där jag ska tillbringa lördagnatten, verkade lovande på hemsidan. Jag älskar att bada bastu oavsett årstid och jag hade sett fram emot att få basta en sväng här ikväll. Dock visade det sig att bastun bara är tillgänglig om man har gruppbokat det här stället för konferens, så något bastande blir det inte.

Medan dialekten i Karlstad var gladlynn så är dialekten här cirka 20 mil längre upp besynnerlig. Folk låter otrevliga och trötta när de pratar, eller så har jag bara råkat träffa på otrevliga och trötta personer.

Imorgon bär det vidare av uppåt landet till Åre.

Stockholm, Åkersberga, Norrtälje, Knivsta, Uppsala, Enköping, Västerås, Hallstahammar, Köping, Arboga.

Så här ett år efter min kollega Davids sista inlägg från täckningstesten förra året är det nu premiär för undertecknad att skriva på den här bloggen.

Kent Vilhelmsson heter jag och kommer de närmsta tre veckorna befinna mig i en BMW fullproppad med mätutrustning och datorer för att åka land och rike runt och ta reda på vilka mobiloperatörer som är bäst i år.

Under den gångna veckan har jag befunnit mig ute i Kista där jag tillsammans med Ascom, som levererar stora delar av utrustningen för den här testen, har gått igenom hur systemen fungerar (och inte fungerar). Till min hjälp har jag haft en teknikexpert influgen hela vägen från Schweiz. Förutom att killen kunde allt om programmering, teknik och mobilnät var han även ständigt redo att rycka in att skala nätverkskablar och borra hål i monteringsplattan för prylarna med hjälp av sin schweizerkniv.

Veckan som har gått har varit lärorik, men samtidigt väldigt jobbig. Anledningen till det är att jag har varit inackorderad på ett vandrarhem i en sovsal där jag varje natt blivit väckt av ett gäng minst sagt överförfriskade tyska smågrabbar som väsnats, tjoat och hojtat.

Dagens körning började inte direkt lysande. Efter en snabb paus utmed vägkanten för ett vätskebyte i en buske (ej bilrelaterat) visade det sig att utrustningen helt ballat ur av att jag stängde av motorn - eller närmare bestämt på grund av spänningsfall när denna startade igång igen. Det var bara att vända tillbaka till Stockholm och försöka få ordning på det hela.

4G-testen, som görs med separat utrustning, fick jag helt åsidolägga idag på grund av tekniska problem som jag hoppas kunna reda ut imorgon.

Till sist kom jag dock fram till Arboga där jag skriver dessa rader från min med egna örngott nybäddade vandrarhemssäng.

Jag har fått mig en liten snabbtitt på Arboga då jag tidigare ikväll begav mig till stadens hjärta för att inhandla morgondagens frukost. Två identiska ICA- och en Konsum-butiker fanns mittemot varandra och där fanns en handfull människor. I övrigt verkar Arboga faktiskt stendött så här på fredagkvällen.

Kontrasterna mellan att bo här i ett 1600-talshus med väldigt få gäster jämfört med ett fullbelagt vandrarhem mitt i centrala Stockholm är slående. Men det är skönt att få ett eget rum (om än enkelt), och den vänlige men spolarvätskadoftande receptionisten gav också ett bestående intryck.

Här kommer lite bilder på utrustningen från när vi testade den i Kista. Bilen får ni förhoppningsvis se imorgon!

Under skalet på testutrustningen finns bland annat dessa mobiler, Nokia C5.

Daniel i full färd med att fintrimma utrustningen.

Dessa datorer och några till är nu alltså intryckta i bilen.

Mölndal, Kungsbacka, Lerum, Alingsås, Borås, Ulricehamn, Jönköping, Värnamo, Ljungby, Halmstad, Falkenberg, Varberg, Båstad, Ängelholm, Helsingborg, Landskrona, Malmö, Lund, Staffanstorp, Vellinge, Trelleborg, Ystad, Sjöbo, Tomelilla, Simrishamn, Åhus, Kristianstad, Hässleholm, Bromölla, Sövesborg, Karlshamn, Ronneby, Karlskrona, Sölvesborg, Kalmar, Nybro, Emmaboda, Växjö, Vetlanda, Öland, Oskarshamn, Gotland, Hultsfred, Vimmerby, Västervik, Åtvidaberg, Linköping, Mjölby, Gränna, Norrköping

Vi kommer fram sent till vandrarhemmet i Jonstorp (nära Ängelholm). Det är inte helt lätt att hitta, vi kör vilse flera gånger i mörkret på de små grusvägarna. Dessutom kan vi inte köra speciellt fort eftersom ett tjugotal kaniner leker ”springa framför bilen”. Väl framme vid vad som ska vara vandrarhemmet står vi på nytt inför ett dilemma, vilket av husen är det och var finns receptionen? Jag parkerar bredvid några andra bilar, framför en av kåkarna, och tar fram datorn för att se om jag inte kan hitta en bild på vandrarhemsbyggnaden på nätet.

Dagen efter den fulla polska arbetaren.

Plötsligt rycker det i passagerardörren. Jag ser glöden från en cigarett genom rutan men inte så mycket mer. Några sekunder senare, en knackning. Vem i helskotta knackar på min bilruta mitt ute i ingenstans kl 03 på natten? Jag öppnar bildörren och ser en man i 40-årsåldern, klädd i snickarbyxor och keps.

- Are you ok, frågar han med ciggen i mungipan. Jag förstår genast att han är full som ett as.

- I’m ok, svarar jag och undrar om jag inte borde fråga honom samma sak, om det är någon av oss som verkar behöva assistans så är det han.

- You ok sure, frågar han igen med polsk brytning.

- Yes, I’m looking for the hostel, you know vandrarhem?

- Vandrarhem… over there, next house… big… park house, big…

- Ok, thanks, have a good night… klämmer jag ur mig och förväntar mig att han ska gå. Men icke, han hänger kvar på bildörren.

- Thanks, have a good night, provar jag igen med ett ansträngt leende, fortfarande ingen respons.

- You ok, frågar han på nytt.

-Yes thank you, good night, svarar jag igen… Han står kvar och stirrar ut i tomma intet. Jag ser att han tar sats igen för ännu ett ”Are you ok” men jag hinner avbryta med min numera standardfras. Han står kvar och tänker en stund, säger ”bye” för att sedan vingla iväg i natten.

Malmös stolta fallos.

 Malmö visade sig vara ganska händelselöst, om man bortser från att några rånare blev skjutna med sina egna vapen i närheten av området som vi befann oss i. Fast det där med skottlossningar dagtid på öppen gata verkar ha blivit lika vanligt i Malmö som folk som pratar skånska.

De är ärliga i alla fall.

Efter stadsvistelsen fortätter vi vidare mot de mindre städerna. I Tomelilla hamnar jag och Bo mitt uppe i ett gigantiskt studentfirande. Hela staden (som i och för sig inte är särskilt stor) har tagit sig ut på gatorna för att fira de snart arbetslösa ungdomarna. Polisen har spärrat av vägar och folk står mitt i gatorna. Det gör det omöjligt att mäta själva stadskärnan så vi beslutar oss för att äta lunch på ett fik och helt enkelt vänta ut spektaklet.

Hela stan var där.

Nästa fylleincident inträffar i närheten av Sölvesborg. Jag hade glömt bort att Sweden Rock pågår där. Vägen kantas av packade hårdrockare som likt fulla lämlar vinglar fram mot en okänd destination. Tyvärr finns det självklart ingen trottoar så de promenerar helt sonika vid sidan av vägen, vilket i deras tillstånd innebär allt från vägkanten till två meter in över mittsträcket.

Om de bara visste...

Bilkön, som av rädsla för att köra på någon håller cirka 10km/h, sträcker sig i oändlighet. Min frustration över snigelfarten blandas med humor då jag ser dessa långhåriga varelser drägla, vingla, skrika, krama, bråka och spy sig framåt (och ibland tillfälligt bakåt). Det är en komisk syn.

I Karlshamn befolkas huvudtorget och kringliggande krogar av fulla studenter. Efter ett tag töms torget och kvar står en stackars ensam jäkel med mobilen i handen. Jag tycker synd om honom, han står kvar under hela den tid som jag mätningen tar och han är kvar när jag åker därifrån.

Det är ensamt på toppen.

Kvällen avslutas med Karskrona där polisen i tur och ordning förhör några minderåriga ungdomar som jag gissar har druckit. Jag börjar se ett visst mönster. Drickandet verkar vara Sveriges nationalsport nummer ett och folket är riktigt bra på det.

Raukar och cementfabrik

På Gotland möter vi upp Julia och hennes pojkvän Jonatan (som är Gotlänning). På lördagskvällen går vi ut en sväng. Julia ger sig iväg på en studentfirande kompis fest, vi åker in till Visby för att se Jonatans band Jonssons Express live.

Ivanbo.

De är riktigt duktiga, spelar skön blues och 60-70-tals rock som den lite äldre överförfriskade gotländska publiken verkligen verkar uppskatta. Även Bo är lycklig.

Efter spelningen går vi och spelar biljard på Effes. Jonatan varnar mig för trapporna till övervåningen som kallas för dödens trappor. När jag ser de branta och extremt korta trappstegen förstår jag varför. Det ser mer ut som en stege. Krogen har dart, biljard och en scen men det häftigaste är att en del av ringmuren utgör väggen och ”loungedelen” är under ett av tornen.

Den här skylten har jag aldrig sett i Stockholm. Foto: Jonatan Jonsson.

Vi beger oss vid stängningsdags, men vid det laget har jag självklart glömt bort dödens trappa vilket resulterar i en fantastisk ”häl/röv”-kana med visst blodvite. Kvällen avlutas med en liten efterfest hemma hos Jonatans bror där vi även möter upp med Julia. Allt som allt är det en lyckad kväll, om man nu bortser från min svanskota som värker.

Hoppas Bo inte lider av höjdskräck.

På söndagen är det dags för roadtrip! Vi hoppar in i bilen och beger oss mot Fårö. För mig som aldrig har varit på Gotland är det en helt magisk upplevelse. Vi klättrar vi på raukar och försöker klappa får som inte verkar gilla mig och Bo speciellt mycket.

I'm the king of the world! Foto: Julia Pripp

Vi ser även kalkbrottet, som är helt sinnesjukt stor, och den mindre fina cementanläggningen.

Imponerande.

Innan vi avslutar kvällen med en film hämtar vi Jonatans stärkare på haket där de spelade kvällen innan. Medan Jonatan är inne och hämtar prylarna står jag kvar utanför med bilen. Plötsligt rycks dörren upp av en kvinna i 50-års åldern.

- Är det Bengstsfsafssssss…., säger kvinnan, uppenbarligen helt dyngrak.

- Ursäkta, frågar jag perplext.

- Bengtsssss…fllldlldldd….

- Kan du vara snäll och släppa dörren?

- Är deeee Bentsssssoooofffnnnn, frågar hon igen. Hon verkar tro att jag är en taxi.

- Nej, jag är ingen taxi, kan du vara snäll och släppa dörren?

- Ärrrr det….

- JAG ÄR INGEN TAXI! SLÄPP DÖRREN FÖR HELVETE!

- Men hjag ha riiiinggt taaakssssi…

- Är du helt dum eller?! JAG ÄR INGEN TAXI! SLÄPP DÖRREN NU!

Bo kan han också. Foto: Julia Pripp

Plötsligt tutar det till bakom oss. Taxin som hon har ringt efter har dykt upp. Kvinnan tittar upp och vinglar iväg (utan att stänga dörren). Jag sitter kvar och kan bara skaka på huvudet.

På måndagen mäter jag och Bo resten av Gotland, vilket inkluderar den inte helt okomplicerade stadskärnan. På kvällen när vi sitter på färjan tittar vi igenom bilderna från Fårö och konstaterar att vi har haft en helt underbar helg.

Rastafåri.

Hem ljuva hem… trodde jag…

Äntligen hemma, inte för att den här resan på över en månad inte har varit intressant och bitvis riktigt rolig, men jag vill nog inte köra bil eller sova på vandrarhem förrän om ett år eller två. Hemmet ser ut som en enda röra. Plastpåsar med smutsiga kläder (jag kunde inte tvätta under resans gång) och damm som har lagt sig under min frånvaro är det som välkomnar mig hem. Jag orkar inte ta tag i det nu, sätter mig och tittar lite på fotbolls-vm och går sedan och lägger mig.

Två dagar senare kommer samtalet jag har bävat för. Det visar sig att några operatörer har haft problem med sina nät under tiden vi har befunnit oss i Skåne. Skulle det bara ha varit ”vanliga störningar” så hade vi struntat i det eftersom det så att säga ingår i testscenariot. Men nu var det värre än så vilket resulterade i att vi inte hade tillräckligt med data som är representativt för en ”vanlig dag”.

Det är bara att sätta sig i bilen och åka om en stor del av Skåne.

Hem ljuva hem

Jag och Bo vill tacka alla underbara människor som på ett sätt eller annat har bidragit till att göra den här resan så speciell. Vi vill även tacka er som har följt oss på den här bloggen. Alla bilder som har tagits under resans gång kommer Bo inom en nära framtid att lägga ut på sin Facebook-sida (bo.skelett@gmail.com). Vi kanske hörs igen… Rock n’ Roll dudes and dudettes!

Munkedal, Strömstad, Uddevalla, Kungälv, Göteborg

Utanför Uddevalla ser Bo och jag en av de absolut konstigaste synerna på vår resa hittills. Vi svänger in på en McDonalds i vår jakt på att bli ännu fetare. På den stora och nästan helt tomma parkeringsplatsen en bit bort, framför ett stort köpcenterkomplex, ser vi en stor turistbuss som har stannat. Framför den står det cirka 70 muslimska män, i full lakanmundering och traditionell mössa.

Vad i helskotta gör de på en parkeringsplats i Uddevalla. Varför de har stannat blir uppenbart när vi kör närmare. Det är bönestund. Männen har rullat ut två gigantiska mattor mitt på parkeringsplatsen och förbereder sig för kvällsbönen.

Kulturkrock?

Jag kan inte låta bli, jag kör fram till dem och stannar. Jag och Bo kliver ur bilen. Genast möts vi av en brett leende man i 40-årsåldern.

-Salam Aleikum brother, hälsar han glatt.

-Salam Aleikum, svarar Bo och jag i kör.

Bakom honom följer ett släptåg av yngre män och pojkar. Jag frågar vad de gör här på en parkeringsplats i Uddevalla. Han svarar att de är påväg till ett möte i Köpenhamn. Han frågar vad jag och Bo sysslar med. Jag berättar att jag jobbar på tidningen Mobil och åker runt hela Sverige för att mäta operatörernas täckning.

Bo provar lokalpatriotiska kläder.

Bo frågar om inte de vill ta en bild med honom framför bussen (han är ju trots allt Achmed the dead terrorists kusin, men när han vill berätta detta trampar jag honom snabbt på tån innan han hinner fullfölja meningen). De tackar vänligt men bestämt nej. Men däremot vill de gärna att vi sätter oss och ber med dem och sedan delar en måltid. Nu är det vår tur att tacka nej. Jag förklarar att vi inte har tid att stanna utan måste vidare på vår resa. Vi säger adjö och sätter oss i bilen igen.

Det råder ingen brist på båtar i Strömstad.

Jag kan inte riktigt bestämma om mannen bara var väldigt trevlig eller om jag precis har råkat ut för ett värvningsförsök till profetens skara.

När vi svänger in på McDonalds Drivetrough springer några barfota muslimer ut ur ”restaurangen” med McDonaldspåsar i högsta hugg. Det är en bisarr syn men med en positiv underton. Om de utan problem kan handla på de kapitalistiska snabbmatkedjornas största affischpojke så kanske det finns hopp för samlevnad och försoning. Eller är jag bara naiv nu? Tiden får väl utvisa.

Ahhrrrrrggg!

Barnarbete i Mölndal, Bästa dagen i våra liv och Bo på Liseberg

Jävla Green Day. Det finns inte ett enda ledigt vandrarhemsrum hela Göteborg tack vare de så kallade punkarna (om Green Day är punk så är Sex Pistols opera) från USA. Inte heller de billigare hotellen är villiga att ta emot oss. Det slutar med Ibis båthotell nere vid hamnen 800 kr för en natt.

Vi vaknade till ljudet av ekoracing.

Under dagen har jag hört av mig till Jessica och sagt att vi är påväg till hennes stad. Hon erbjuder sig (vilket är extremt snällt av henne) att kolla om hon kan hitta något vandrarhem åt mig för lördagen. Jag tackar så ödmjukt och vi bestämmer att höras nästa dag.

När jag och Bo sent på lördagkvällen har checkat in bestämmer vi oss att kolla in stadens uteliv. Jessica har gett mig namn på några ställen som enligt henne skulle falla mig i smaken. Vi provar med Nefertiti eller ”Nef” som det lokalt verkar kallas.

Inträdet är 100 kr och det är inte speciellt mycket folk där. De som är där ser ut att vara mellan 14 och 20 år gamla. Jag skojar inte med er, en tjej ser inte ut att vara mer än 14… jag börjar fundera kring om de ens har en åldersgräns på krogarna häromkring.

Efter en timme tröttnar vi på att tro att det skulle bli bättre. Vi styr nosen, (eller hålet i Bos fall) mot Pusterviksteatern. Genast känner jag att det här är mer vår bakgård. Gästerna ser ut att vara mellan 20 – 35 år, musiken som spelas är skön gammal soul, hip hop och indie och inträdet är 20 kr (då ingår garderob). Vi stannar kvar tills de stänger (02:00) och bestämmer oss för att återvända nästa kväll.

Den (nedre) skylten hade vi aldrig sett förut.

På lördag morgon möts vi av tråkiga nyheter. Stackars Jessica har ringt runt som en galning men situationen är lika illa som dagen innan. Vi får helt enkelt stanna en kväll till på den trevliga, men lite väl dyra, hotellbåten.

Vi går till receptionen och bokar en till natt. Efter en snabb dusch åker vi iväg och träffar Jessica och hennes familj: Roger (som är Libanes, tänk franska så blir det mer logiskt), charmtrollet Leo och energiknippen Zoe. Ungarna är grymt sköna och jag diggar dem från första stund. Som tur verkar känslan vara ömsesidig. Även Bo går hem bra hos hela familjen.

La familja.

Vi traskar ner till parken i Mölndal, nära deras hem. Det pågår världens jippo där, tydligen är det ”Pelican”-dagen. Det är slutfasen på ett antal års arbete med att sätta stadens ungar på skräpplockning- och återvinningstjänstgöring. Tydligen har det gått väldigt bra. Skolklasser tävlar med varandra om vem som kan samla ihop mest och den som toppar listorna denna dag vinner ett pris.

Har inte vi en lag mot barnarbete i Sverige? Fast å andra sidan får de ju inte betalt så det kanske hamnar under barnslaveri istället. Måste säga att det är jävligt smart av kommunen. Sätt alla stadens ungar på skräphantering så sparar man en massa pengar. Vad är nästa steg. Skicka dem ner till Indien för att sy fotbollar. Det kanske det som är förstapriset för den vinnande klassen?

Skrotkonst.

Precis när jag som intensivast funderar kring detta traskar det förbi mig en stackars handikappad kille i 13-14 års åldern. Han haltar fram medan han med hjälp av en krokodilgrip plockar skräp. Va fan är det här?! Zoe insisterar på att vi ska gå till hoppborgen. Väl framme inser vi till vår fasa att det kostar pengar!? Nu har det verkligen gått för långt. Först får ungarna slava gratis för kommunen och sen kan denne inte ens bjuda tillbaka med en gratis hoppborg. Jag är äcklad.

Zoe verkar dock inte filosofera kring detta utan tar sig glatt ann den blå fästningen.

På jippot uppträder även artister. De första jag hör är någon form av band som verkar specialisera sig på musik för barn. Det är ju trevligt men varför måste man vråla och sjunga falskt bara för att man sjunger för barn? De är inte tondöva bara för att det är ungar.

Politiker och pelikan.

Efter den uppvisningen i felstämmor är det dags för den stolta lokalpolitikern i Mölndal att, tillsammans med den feta pelikanen på scen, berätta för alla hur duktiga kommunens små slavar har varit under året. Samtidigt eldar han på lokalpatriotismen för Mölndal. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Talangfull tjej och apa.

När den feta Pelikanen och den självgoda politikern har lämnat scenen kommer Zillah och Totte upp på scen. Jag som inte är ett stort fan av Idol har aldrig sett akten förut men jag måste erkänna att jag blev imponerad. Inte nog med att hon sjöng väldigt bra och hade skön humor, hon var även riktig duktig på att buktala. Ärligt talat har jag aldrig sett någon annan som kan sjunga och skrika utan att man ser det på munnen.

Hemma hos Jessica bjuds jag på en fantastisk middag (äntligen lite god hemlagad mat) och leker med ungarna. När vi tillslut har fått dem i säng sitter jag och Bo uppe med Roger och Jessica och pratar till 24:00. Helt klart den bästa dagen hittills och den är inte slut än. När de går och läger sig åker jag och Bo tillbaka in till stan och återbesöker gårdagens sista vattenhål.

Bo glad! Foto: Jessica Lloyd.

I kön börjar en kille att spontanprata med mig. Johan visar sig vara gitarrist i ett band så vi fortsätter att snacka. Han och kompisarna Marie, Carin och Ulrika är schyssta nog att bjuda in mig i sällskapet. Vi dricker, dansar och snackar ända tills stället stänger vid 02. De frågar om jag vill följa med vidare, jag tackar glatt ja. Under kvällens gång har de myntat ett uttryck som vi använder flitigt i alla situationer: ”Det här är den bästa dagen i våra liv!”. Det kanske är en överdrift men jag kan med all ärlighet säga att min dag definitivt är en höjdare.

Vi kliver in i en taxi som efter viss övertalning låter oss åka med trots att vi är fem personer. Johan sitter fram, Carin, jag och Ulrika i baksätet och ovanpå oss, tvärsöver ligger Marie som en inkapslad ostbåge. Hoppas bara inte Polisen råkar titta in genom rutan.

Eftersom det bara är vissa ställen som har öppet till fem på morgonen hamnar vi på ett stekarställe, ni vet ett sådant ställe där killarna ser ut att ha kammat håret bakåt med en fläskkotlett innan de lämnade hemmet och tjejernas klädval är bh med ett linne vars urringning, både fram och bak, slutar vid knäna.

Word!

Vi har ganska roligt åt spektaklet. Ännu roligare har vi åt DJ:n på nedre våningen. Tänk er den vitaste snubben ni kan tänka er. Blekfis hy, blont hår, smal som en sticka och inte ett hårstrå någonstans på kroppen. Och ansiktsbehåringen kanske räcker till en moppemusche om han sparar i två-tre år. Han har ett linne på sig, smala jeans och gympadojor. Han ÄLSKAR hip hop, jag lovar att han om nätterna ligger och drömmer om att han är en muskulös tatuerad svart man från ”the hood” klädd i baggy byxor och med kondommössa på skallen.

Han spelar sköna gamla hip hop-klassiker men tyvärr kan han inte mixa särskilt bra. Jag har aldrig tidigare varit med om att en Dj lyckas med att sätta igång en låt på fel hastighet på ett digitalt Djdeck. Men det blir värre, till vår fasa plockar han upp micken och börjar (med en hemsk svengelsk tolkning av amerikansk ghettoslang) ropa ut ”It’s only hip hop mellan låtarna”. Redan här ligger vi praktiskt tagna dubbelvikta på golvet, men det bästa kommer några minuter senare när han börjar rappa med i låtarna! Det var länge sedan jag hade så roligt åt något så dåligt.

Leo, Bo och David. Foto: Jessica Lloyd

Tillslut bestämmer vi, efter att ha blivit utsatt för en annan Dj som älskar dåliga Ibiza-hits att bege oss hem till en av tjejerna för nervarvning. Vi sitter och snackar men tillslut har alla mer eller mindre somnat. Jag tackar för en underbar kväll, säger att om de befinner sig i Stockholm och behöver sällskap eller en madrass att sova på gärna får höra av sig. Sedan åker jag till hotellet och somnar in, Bo han har däckat för länge sedan, jag tror han börjar bli för gammal för det här livet.

Efter mätningen på söndagen (jag drack inte mycket kvällen innan för att vara säker på att jag är i kördugligt skick) åker jag på nytt hem till Jessica för en god hemlagad middag och lite bus med ungarna. Bo är redan där eftersom han och Jessica, barnen och morföräldrarna har varit på Liseberg hela dagen. Typiskt att Bo får roa sig medan jag jobbar…

Leo, Zoe, Jessica, Anita och David. Foto: Jessica Lloyd

Vi är extremt tacksamma för den här helt magnifika helgen. Det blir ensamt för mig och Bo i bilen och ibland går vi varandra på nerverna. Därför är det så skönt att träffa vänliga vänner som bjuder av sin tid, eller främlingar bjuder in en i deras gemenskap.

Leo och Zoe. Foto: Jessica Lloyd

Vi önskar att varje plats på vår resa skulle innehålla dessa element men tyvärr vet vi att det inte är så. Men vi ska i alla fall hänga med Julia och hennes pojkvän Jonatan på Gotland. Det kommer att bli suveränt.

Foto: Jessica Lloyd

Mariestad, Lidköping, Skara, Skövde, Falköping, Trollhättan, Vänersborg

Idag orkar jag inte skriva något längre. På grund av tekniska beskymmer visar det sig att vi måste köra om hela dagens sträcka. Jag lägger ut lite bilder istället…

Vad i helskotta är ett resecentrum?!? Hybris någon?

Bo innan audition för Bert.

Man önskar att man kunde vakna upp till det här varje dag.

En ny vän utanför vandrarhemmet i Rörbäck.

Södertälje, Nyköping, Katrineholm, Eskilstuna, Kumla, Hallsberg, Karlskoga, Kristinehamn, Karlstad, Mariestad

På grund av omständigheter utanför vår kontroll kommer vi inte iväg som planerat utan får vänta i några dagar. Tillslut är vi i alla fall ”back on the road”.

Bo njuter av solen i Eskilstuna.

Vi anländer till Kinnekulle mitt i natten i jakt på vårat vandrarhem. När bilen är parkerad ser jag plötsligt tre vackra rådjur som står och betar i utkanten av en skogsdunge. Jag beslutar mig för att försöka ta en bild på dem.

Som en indian smyger jag framåt mot mina byten, men tydligen måste jag öva mer eftersom rådjuren genast lägger märke till mig. Jag stannar, de stirrar. Jag försöker ta en bild men det är för mörkt och jag vill inte använda blixten eftersom det kan skrämma iväg dem. Efter att ha stått i dödläge ett tag ignorera de mig och fortsätter äta.

Fotomodell-Bo och folkracebilar i närheten av Kumla.

Jag börjar ånyo röra mig mot dem. Den här gången kommer jag ganska nära men har fel vinkel eftersom de står bakom ett träd. Jag måste komma runt på flanken. Tyvärr är det högt och daggigt gräs vid vägkanten och ljudet mina 44:or gör att de skuttar iväg ett 10-tal meter. Jag försöker på nytt närma mig men rådjuren har tröttnat på smygleken och ger sig av djupt in i skogen.

Days of thunder.

Lite besviken men tacksam för den vackra synen ger jag mig iväg på jakt efter vandrarhemmets reception där nyckelskåpet enligt uppgift ska vara.

I mörkret ser det ut som en radhuslänga i Jakobsberg, fast husen sitter inte ihop. De är däremot helt likadana och det är omöjligt att se några markeringar i mörkret. Jag letar frenetiskt efter receptionen i en timme (min trötthet bidrar säkert till att jag inte hittar den). Tillslut finner jag nyckelskåpet och sedermera även huset jag ska sova i.

Den vita Tigern.

På morgonen vaknar jag i Emil i lönneberga-land. Utanför vandrar ett 20-tal äldre män och kvinnor omkring.

Hur lätt tror ni att det är att läsa den där skylten i mörkret?

Det visar sig att hela stället är en slags hantverkuppvisnings by. Sömmkonst, glastillverkning med mera finns att beskåda. Bo och jag tar ett varv innan vi ger oss av, hänger lite vid minigolfbanan, kollar in glasmästarens hus och gläds åt barnen som står och leker på gräsmattan. Idylliskt är ett bra ord i sammanhanget.

Förbjudet att kasta sten!

Uppsala

Innan vi åker till Uppsala stämmer vi av med vår vän Julia som jobbar där. Vi plockar upp henne efter jobbet men innan vi åker tillbaka till Stockholm åker vi till hennes favoritcafé Hugos. Jakob som jobbar i kassan är en skön prick som Bo får för sig att posera med. Jakob är med på notorna och drar upp en mustasch (?!) som hänger runt hans hals. Det blir några legendariska bilder.

Jakob och Bo spexar.

Det här är inte första gången jag och Bo är i Uppsala. Vi var här med mitt gamla band Grandmal för en herrans massa år sedan. Vår tidigare basist Victor (som vid det här laget hade slutat spela med oss och blivit ersatt av Damien) hade fixat en spelning åt oss på Norrlands nation. Jag och gitarristen/sångaren Egils åker ner i förväg eftersom Damien jobbar och inte kan komma förrän senare.

I vår stressframkallade iver råkar vi kasta oss av tåget (när den redan har börjat rulla, med alla trum- och gitarr-grejer) en station innan Uppsala. Smart. Där sitter vi i väntan på nästa tåg och tittar på moppekillar som åker runt korvmojen, vilket verkar vara den enda underhållningen på hela stället.

Singing in the rain...

Väl framme vid Norrlands nation soundcheckar vi och sedan gör nationen det stora misstaget att ”betala” oss i förväg. Lönen är mat (inget fel med det) och en back öl var (stort misstag). Så vad ska vi göra i tre timmar medan vi väntar på att få spela? Självklart börjar vi spendera lönen…

Dags att kliva upp på scen och leverera… Den är ganska hög, scenen alltså, och trummisen i bandet innan oss var inte en särskilt stor kille. Det resulterar i att trummorna är tillbakadragna mot den bakre scenkanten. Jag med mina långa vackra fotomodellsben inser detta alldeles för sent och spenderar resten av spelningen med att balansera så gott jag kan för att inte falla baklänges och bryta nacken på marken som är 2 meter nedanför.

Gamla goda tider.

Trots att scenen snurrar går spelningen till en början ganska bra. Det enda som drar ner stämningen en aning är en typisk överförfriskad überstudent i orange overall som sitter längst fram. Till vår förvåning lyckas han med konststycket att sova medan vi spelar i 160db. Tyvärr vaknar han mellan varje låt och vrålar ”SPELA SNABBARE!” innan han åter somnar om.

Näst sista låten och jag börjar tänka att vi kanske överlever det här med hedern i behåll. Jag har inte ramlat av scenen, vi har inte spelat fel (vad vi själva kan uppfatta i alla fall) och publiken har inte lämnat rummet. Jag sitter och småmyser bakom trummorna och väntar på att nästa låt ska sättas igång.

Efter en alldeles för lång tystnad vänder sig basisten Damien (han är irländare) om och skriker något till mig.

- VA?!

- Kill you!

- Jag hör inte vad du skriker, svarar jag med öronpropparna långt nerkörda i hörselkanalerna.

- Kill you!!!

- Vadå Kill You?!

- Kill You din idiot!

- Vadå muckar du eller!?

- Nej, Kill you din fulla trummisjävel!

- Va fan snackar du om!?

- Låten Kill You, det är du som börjar!

- Öhhh… Ooops…. sorry…

Kanske inte helt prickfritt…

Julia och Bo framför Uppsalas ikoniska byggnad.

Efter fikat åker vi runt Uppsala på jakt efter sevärdheter. Tillslut beslutar vi oss för domkyrkan, det är ju trots allt den klassiska turistbilden av staden. Tyvärr regnar det som vanligt när vi ska fotografera men vi får ändå till några sköna bilder. På vägen hemåt sitter Julia och Bo i baksättet och tar roliga självporträtt. Jag sitter försjunken i nostalgi.

Road rage?!