Stockholm

Jag kan knappt beskriva hur skönt det var att komma hem igen, min säng, mina filmer, min dator min smutsiga disk… det kändes som en fullpott på lotto. Sen började stressen sätta sig. Jag måste jobba, jag måste hinna träffa alla, leka med min gudson, spela fotboll och gå ut med mina vänner. Bo han tog det lugnt.

Andy var skadad så Bo fick hoppa in istället.

På lördag förmiddag var det dags för fotbollsträning med mitt korplag KEFF. Fy fan vad jag har saknat det. Tyvärr har även mina ljumskar det, efter all tid i bilen var de inte riktigt förberedda på två timmars springande efter en boll.

Stackars Bo skadade sig och fick plåstras om provisoriskt. Men han glömde snart bort det eftersom alla i laget gjorde sitt bästa för att få honom på bättre humör. Efter träningen är det dags för mig och Linda samt de tre galna portugiserna Pedro, Xico och Perdro att åka till pizzerian på söder, en efterträningsgrej som verkar vara på väg att bli en riktigt trevlig tradition. Efteråt kör jag hem Pedro och passar på att mäta Solna och resten av Norrort i samma veva.

Pedro, galen portugis, Bo galet skelett.

I början av veckan träffar jag min gudson Leon (jag är hans gudfar trots att han inte är döpt). Han får även träffa Bo som han genast (till Bos förskräckelse) döper om till Bläh Bläh. Sen får Bo några flyglektioner av Leon. De verkar gilla varandra.

Under veckan åker jag även och hälsar på mina gamla kollegor på Bahnhof. Det är ett kärt återseende med mina tidigare nära arbetskamrater, men även några nya ansikten är en trevlig överraskning. Bo gnäller lite över smärtor, så de beslutar sig ta det säkra före det osäkra och röntga honom, Bahnhof är ju trots allt ett tekniskt företag. Vi hittar det som orsakar Bos obehag, ett kraftigt brott mellan tredje och fjärde ryggkotan. Bo verkar inte ledsnare för det men jag får nog åka in med honom för en liten operation.

Mina vänner från Bahnhof röntgade Bo.

Det påminner mig om komikern Buster Keaton. Han skadade sig i ett fall från ett vattentorn (som man fyller på ånglok med) ner på spåret under inspelningen av Sherlock Jr. Han märkte dock inte detta och fortsatte som vanligt. Flera år senare visade sig att han hade brutit nacken. Han och Bo kanske också är släkt.

Innan vi beger oss vidare på vår resa bestämmer sig Bo och jag att äta en macka på vårt favoritcafé Café Dello Sport i Hornstull, trodde vi i alla fall. Tyvärr hade vi glömt bort att det var ”jag har släpat ut all min skit jag hade på vinden och hoppas nu att du ska köpa den”-dagen i Hornstull.

Hela Stockholm har gett sig ut på jakt efter den där perfekta mögliga ryamattan. Dessutom har de fått för sig att bara för att det är loppis på trottoaren så har alla vägar förvandlats till gågator. Jag och Bo zikzackar och svär oss fram till caféet, inser att all deras mat är slut (bra för dem i alla fall), så vi hälsar på Martin och Tony och beger oss vidare på vår resa.

Har du hittat något bra skräp?

Efter en vecka av mätningar i Stockholm känner jag hur mycket lättare det är att mäta på mindre orter. För det första slipper man alla enkelriktade gator på Söder, för det andra slipper man bilköerna som gör att man under en timme mäter 100 meter motorväg. Det man förmodligen inte slipper någon annanstans är alla idioter till människor som inte kan köra bil. Problemet med Stockholm är bara att de är komprimerade på en mycket mindre yta.

Nu påstår jag inte att jag är världens bästa bilförare och jag kan erkänna att när jag efter många timmar i bilen blivit väldigt trött så har jag gjort några misstag. Men det har berott på trötthet inte okunskap, och jag har aldrig försökt göra livet fördjävligt med flit för en annan trafikant. Av den anledningen har jag och Bo sammanställa en liten lista över vad man ska och inte ska göra på vägarna (gäller hela Sverige, inte bara storstäder).

Helljus

Ja, det kan hända att man glömmer, det kan hända att man i sin iver att inte blända råkar komma åt spaken två gånger så att man blinkar istället. Det är inte roligt för den mötande parten men man kan leva med att ingen är perfekt. Vad man dock inte ska behöva leva med är:

människor som tror att helljus inte reflekteras i backspeglar. Bara för att man har kört om någon betyder det inte att man inte störs av bakomvarande strålkastare.

Och ni som kör om, om jag släcker mitt helljus för att ni hamnar framför mig så är det väl logiskt att ni tänder er. Bara för att ni tycker att det är spännande att leka blind betyder det inte att vi andra gör det. Har ni problem med detta, kör inte om! Ni kan leka blinda bakom oss.

Inte så skönt att få i ögat.

Tänd för helvete helljuset när ni har PASSERAT mötande bil. Många där ute tycker att det är extremt roligt att släcka helljuset och sedan tända den 1,5 meter innan motorhuvarna möts. Det är som att någon bränner av en kamerablixt i hornhinnan. Jag lovar, ni kan klara er på halvljus minst två meter till.

Artighet

När någon vill köra om försöker man underlätta. Finns det plats vid sidan (och det är ett läge där det känns vettigt att någon ska köra om) drar man sig lite åt sidan. Den som då har kört om kan blinka en eller två gånger med varningssignalen som tack när den är i ”rätt” fil igen. Den som är bakom kan då (om man vill, det är inget krav) tacka genom att blinka till med helljusen (undvik detta nattetid dock).

Om någon råkar göra en idiotomkörning (på grund av personen har missbedömt situationen eller helt enkelt är en idiot), så får man svära. Efteråt får man även tuta. Det man dock inte får göra är att öka farten när den omkörande bilen är vid sidan av en, svänga ut mot mittlinjen för att minimera manövreringsutrymmet, eller själv göra en idiotomkörning strax efteråt bara för att man är arg. Visst blir man förbannad, men det är inte värt en frontalkrock mellan parterna i vänsterfilen. Och den stackaren som är den mötande parten är ju dessutom helt oskyldig.

Ligga i vänsterfilen på motorvägen när man kör 10 km under hastighetsbegränsningen är inte okej. Om det dessutom är en bil i högerfilen är det helt omöjligt att ta sig om (nej, man får inte köra om på insidan på motorväg). Mina personliga favoriter är gubbar som efter att man har legat bakom dem, och tydligt signalerat att man vill förbi i några mil, självklart får för sig att byta fil samtidigt som man har tröttnat och väljer insidan (jag skulle aldrig göra det…).

Eller lastbilarna som åker ungefär liga snabbt (dvs baklänges) och dessutom får för sig att köra om varandra i en uppförsbacke. När de har bildat en kö bakom dem som sträcker sig genom flera län har de egentligen inte åstadkommit något annat än en rockad eftersom de fortsätter att ligga nos mot arsle.

zzzzzzz....

Slicka inte min kofångare bara för att 20 meter längre fram lägga dig i snigelfilen och sedan göra om proceduren 40 gånger till. Ibland är det befogat, en eller två gånger, exempelvis när man tar emot ett samtal, har något tillfälligt tekniskt problem eller måste stanna för att tanka eller pissa. Men när ni gör det hundra gånger för att visa att er bil går snabbare än min är det bara löjligt.

När någon släpper förbi dig eller flyttar på sig bara så att du ska få lättare att fickparkera, tacka dem. Det är inte svårt. Och råkar du göra något fel, be om ursäkt, det är inte så svårt det heller.

Saker jag inte kan göra

Jag kan inte flyga även om du bestämt att den filen jag ligger i ska vara den du ska in i, kosta vad det kosta vill.

Jag kan inte läsa tankar, använd blinkers!

Jag kan inte stanna på en femöring för att du utan förvarning har tvärnitat bara för att du har sett en fotgängare två kvarter bort som en dag ska gå över övergångsstället.

Jag älskar djur men värderar dem inte högre än mig själv. Jag gör allt vad jag kan för att undvika att köra på katten, räven fågeln eller ekoren men jag kommer inte att köra in i mötande trafik eller i ett träd för deras skull. Om det inte gäller en älg förstås, då tror jag vi alla klarar oss bättre om jag kör in i trädet.

Jag kan inte ändra storleken på bilen, den är inte ett dragspel. Om du tycker att den tar upp för mycket plats på parkeringen eller att det går att klämma sig förbi i den lilla smala gränden bara jag drar bort två decimeter så får du lära dig att hantera faktum, den är så stor som den är.

Avslutningsvis

Är du gammal, blind och döv? SLUTA KÖRA BIL! Att ligga i 45 på motorvägen för att ”det går så fort annars” är inte acceptabelt. Att försöka parkera på en 70 väg genom att backa till den där perfekta gräsplätten är inte acceptabelt. Att stanna mitt i en korsning och i 20 minuter fundera över om man skulle svänga vänster, höger eller fortsätta rakt fram är inte acceptabelt. Att signalera för något, sedan ångra sig, sedan signalera igen, sedan ångra sig ”upphöjt till 100” är inte acceptabelt!

Kör inte så snabbt Arne!

Här får du några grundregler: om du måste stanna 30 ggr under 5m promenaden fram till din bil, om du inte kommer ihåg vilken som är din bil, om du kommer på vilken som är din bil men inte kan hitta den för att du inte ser så bra, om du tror att det fortfarande är vänstertrafik i Sverige, om du tycker att den perfekta sikten är gluggen mellan instrumentpanelen och toppen av ratten, om du sitter så nära styret att airbagen inte kan utlösas vid en krock, om du tycker alla är konstiga som åker åt fel håll på motorvägen och om du blir skrämd av hastigheter som är över 20 km i timmen…. SLUTA KÖRA BIL!

Borlänge, Falun, Säter, Hedemora, Avesta, Norberg, Fagersta, Örebro, Arboga, Köping, Hallstahammar, Västerås, Enköping

Gamla minnen, hårda tider

Trodde aldrig att jag skulle befinna mig här igen. Fagersta, vilka minnen, eller mardrömmar, beroende på hur man ser på saken. 

Jag kände en tjej som bodde här en gång i tiden, åkte och hälsade på henne och drog slutsatsen att Fagersta (i alla fall på den tiden) var den mest deprimerande staden någonsin.

Borlänges stolthet.

Alla hennes vänner knarkade, alla var deprimerade och alla var arbetslösa. Nu när jag åker in i Fagersta översköljs jag av minnen, mest sorgliga. Från utsidan ser det fortfarande ut som jag minns det. Jag orkar inte ens ta bilder på annat än kommunalhuset. Bo försöker få mig på bättre humör genom att göra en imitation av Rambo i buskarna framför byggnaden. Det hjälper en aning.

My name is Rambo, Bo Rambo!

Runt och runt

Kan någon snälla förklara för oss vad grejen är med att åka runt, runt och åter runt i ens bil. Sakta dessutom!

I vissa av städerna som vi varit i har det funnits en raggarkultur, som i sig inte verkar helt ologisk när man ser det i en större stad. Då träffas ett gäng, åker en sväng på några huvudgator för att sedan stanna för en korvpaus eller bara hänga och snacka bilar (eller vad man nu snackar om på en parkeringsplats).

Men i mindre städer, eller i byar, ser jag ingen logik bakom det. Där handlar det nämligen inte om ett gäng med bilar utan några få som är utspridda.

Bo försökte ta tjuren vid hornen i Avesta.

I Säter (eller var det nu är) stannar jag en stund på en parkeringsplats, för mätningens skull. Jag sträcker lite på benen och tittar mig omkring. Bo sitter kvar och håller koll på mätdatan. Runt omkring huvudtorget finns en lokalkrog, en mataffär, en kiosk och en korvmoj, ganska standard för svensk stad av format mindre.

Vid mojen står en gammal ”jag har sett mina bästa dagar”-jänkare, en kille lutar sig mot bilen och äter en korv. Han är själv. Efter ett tag kör det förbi en gammal Volvo ”jag har alltid varit en rishög men är numera en pimpad rishög”-240. I den sitter det fyra unga grabbar, gissningsvis cirka 18-19 år. Passagerarna dricker burköl och skrålar.

De vinkar inte till jänkarbil-killen och de stannar heller inte. När de har försvunnit dyker det upp en vit Nissan Skyline i fint skick med spoilers, vinge, feta avgasrör och en motor som säkert kan klämma ut 600 hästkrafter. I förarsätet (som i sann japansk anda sitter på höger sida) sitter en ung kille. Bredvid honom hans ännu yngre (och förmodade) flickvän.

Världens konstigaste rondell?

Hade jag haft en sådan kärra hade jag begett mig till närmaste racerbana eller i alla fall ut på lite roliga vägar. Men den här killen rullar förbi i 20 km/h och försvinner runt en husknut. Sedan stiltje.

Till min stora förvåning upprepar sig samma procedur 5 minuter senare. Jänkarn står kvar, Volvon åker förbi (sakta) och efter det gör Skylinen samma sak. Hmm… jag bestämmer mig att stå kvar en stund till… 5 minuter senare samma procedur… och 5 minuter senare samma sak igen.

Tillbaka i bilen, där Bo bara sitter och skrattar över hela spektaklet, funderar jag över vad vi precis har bevittnat. Vad är poängen, att bidra till växthuseffekten? Att lära sig alla gatnamn i byn? Att låtsas att man sitter på en karusell? Att stödja Statoil och andra bensinmackar. Jag har ingen aning. Alla förslag till förklaringar välkomnas, skriv en kommentar om du har ett annat förslag än mina ovanstående.

Bo är kär!

I Örebro börjar det läcka skräpmat ur mina- och Bos öron. Efter att ha levt på en diet som mer eller mindre bestått av Statoil-korvar och MacDonalds/Max-burgare är vi rejält trötta på mättat fett. Till vår stora förvåning finner vi en East (Sushi)-restaurang. Lite dyrare än korv med bröd, men vi känner att efter att ha ätit för cirka 150 spänn om dagen i en vecka så förtjänar vi något gott och nyttigt, om inte annat för att slippa hamna på sjukan med grov åderförkalkning och hjärtinfarkt.

Love is in the air tonight.

Maten är otroligt bra, stor variation, konstig men god sjögrässallad, musslor, lax, räka med mera… Dessutom förklarar servitrisen vad man faktiskt har på tallriken och vad de olika ingredienserna heter på japanska.

Mätta och nöjda går vi ner till det vackra slottet för att fotografera lite. Bredvid oss stannar en tjej på en cykel. Innan jag hinner tänka har Bo frågat om hon vill vara med på bild med honom. Hon tackar ja. Medan jag plåtar småpratar modellerna. Det visar sig att Karolina är sångerska och har varit med i finalomgången av Idol 2009.

Genom kameralinsen ser jag en antydan till ögonblicklig kärlek mellan henne och Bo. Nåja i alla fall från Bos sida. Jag tror jag aldrig har sett hans ögon tindra så, och då får man komma ihåg att vi har känt varandra i över 10 år nu.

Karolina ser inte helt ointresserad ut av Bo.

När vi är klara med plåtningen tackar vi för oss och ber henne följa våra äventyr på den här bloggen. Bo vill inte slita sig men jag tvingar honom tillslut.

I bilen på väg mot Arboga börjar Bo plötsligt skrika okontrollerat. När han har lugnat ner sig lite frågar jag vad problemet är. Han säger att han borde ha frågat efter hennes nummer. Jag försöker trösta honom med att hon kanske kommer att läsa bloggen.

Öhh... hmm... Bo, vad gör du?

Så Karolina, om du läser det här, Bo vill gärna ses igen. Du kan maila honom på bo.skelett@gmail.com. Han finns även på Facebook. Snälla hör av dig till honom, han kommer aldrig sluta tjata om dig annars.

Med vänlig hälsning:

/David

I am the Bominator.

Hudiksvall, Söderhamn, Bollnäs, Edsbyn, Orsa, Mora, Sälen, Malung, Rättvik, Leksand

I Mora dränks vi av skidångest. Allvarligt talat så vet jag inte ens om jag vill kalla långfärdsskidor för en sport (nu kommer väl Gunde och de andra hatmaila oss). Det hamnar i samma spännande kategori som långfärdslöpning, gång, och min personliga favorit; orientering.

Edsbyn, grå och grön.

Men det bästa var en notis i Metro som handlade om en tävling i inomhusorientering!? Vad fan är det?! Är det en massa nötter i cykelbyxor som springer omkring i en lagerlokal och försöker se vilket nummer som är utmärkt på packlådorna? Jag fattar ingenting. Kommentera gärna om ni har varit med på ett sådant evenemang. Jag och Bo dör av nyfikenhet.

Okej, vem hämtar vikingahjälmarna?

En skön anekdot om just orientering är en upplevelse som min far hade för si sådär 30 år sedan. Mina föräldrar är, som jag, från Ungern. Min far var med i Ungerska roddlandslaget och han älskar idrott. Han tycker till och med att curling är roligt att titta på.

Bo säger att han ska ställa upp i Vasaloppet. Tror det när jag ser det herr pingislunga...

När han var nyinflyttad, och inte kunde språket så bra, var Sportspegeln på söndagskvällar en av hans höjdpunkter. Sport överträder ju språkliga och nationella barriärer, det är i alla fall vad som brukar hävdas.

Så en söndag kväll, cirka 1979 i Tyresö, bänkar sig familjen framför den lilla dumburken. Sportspegeln börjar och kvällens special är ett 15 minuter långt inslag om nattorientering! En reporter står mitt på en liten stig, upplyst av kameralampan. Bakom honom skogen och något som tydligen ska vara en kontrollplats.

I Leksand fick vi äntligen sova i ett rött hus med vita knutar.

Plötsligt ser man ljuset från en pannlampa bland träden. Pannlampan, och orienteraren som man knappt ser, guppar förbi medan reportern desperat försöker lista ut vem den högt flåsande mörka siluetten är. Det här varvas med några korta deltagarintervjuer i en kvart! Jag tror min far vid det tillfället började undra vad det var för land som de hade flyttat till.

Timrå, Härnösand, Sundsvall

Åker in i Härnösand mot kvällskvisten och möts av en vacker nedåtgående sol. När jag kryssar runt kör jag förbi en man som har tagit en paus från sitt HD-åkande och vilar på en bänk.

Leif och Bo gillar teckenspråk.

Ett kvarter senare tänker jag plötsligt att han och Bo förmodligen skulle komma bra överens. Jag väcker Bo och vänder om. Det visar sig att min tanke var rätt. Leif och Bo pratar på om motorcyklar, hårdrock och dödskallar. Leif, som älskar skelett och dödskallar, har just denna dag beställt två stycken dödskalleemblem från en konstnär. Det är ett omen.

Easy Riders.

Innan vi åker vidare får Bo provsitta HD:n. Han bestämmer sig på fläcken för att han ska ha en likadan.

Nere vid vattnet hittar Bo gratis hundbajspåsar som hänger på en stolpe. Vilken briljant idé! Har vi sådana i Stockholm? Om inte så borde staden investera i det omgående. Då kan inte tanter med pudlar eller tuffa grabbar från förorten med pitbulls skylla på att de har glömt påsarna hemma när de inte orkar plocka upp skiten som vi andra trampar i.

Ingen hundskit förstör denna solnedgång.

Vi lämnar Umeå bakom oss ger oss av mot Örnsköldsvik, eller Övik som alla tydligen säger. Vi har haft det bra i Umeå, det var en trevlig liten studentstad och både Bo och jag känner att vi skulle kunna tänka oss att besöka den igen.

Bo provar på backhoppning i Övik.

Under dagen ringer vi runt till vandrarhem i Åre-trakten. Det visar sig att det enda som faktiskt är öppet ligger i Storlien, 6 mil från Åre mot den norska gränsen. Tyvärr kan det inte hjälpas, vi får sova där eftersom den mänskliga närvaron i Åre under ”off season” verkar vara lika med noll.

Smält snö...

Kvinnan jag pratar med är jättetrevlig och säger att vandrarhemmet är öppet och att det hänger rumsnycklar på en tavla. Till min förvåning föreslår hon att jag bara lägger 150 spänn på sängen innan jag åker nästa dag. Sådan tillit har jag inte mött förut och det är nog inte så vanligt i storstäder som Stockholm.

Alla dessa val...

I närheten av Storlien drabbas vi återigen av ”gröten” vilket gör att vi missar vandrarhemmet. Som tur är hittar jag en människa i en restaurang som verkar ha haft öppet men nu är på väg att stänga. Han ger mig en detaljerad vägbeskrivning.

På vägen tillbaka lyckas vi svänga in på rätt väg men väl inne på området möts vi av ett 20-tal mer eller mindre likadana hus och stugor. Jag kan inte se någon STF-skyllt som skulle indikera vilken av dem som är vandrarhemmet. Efter att ha kört runt ett antal varv ser jag ett hus som verkar ha lamporna tända. Jag bestämmer mig för att knacka på.

Nattklubb sedan 1882?! Undrar vilken Lady Gaga-låt som toppade listorna?

På väg fram till dörren ser jag plötsligt en hund komma emot mig. Jag stannar upp och avvaktar. Jag frågar med en lugn och bestämd ton ”hej killen, är du snäll?” som om hunden skulle svara ja eller nej på frågan. När han kommer närmare ser jag att stackaren är ganska gammal, lite halt och öronen ligger bakåt och svansen småviftar, bra tecken. Jag sträcker sakta fram min hand och låter hunden komma fram och nosa. Vi är polare. Jag klappar honom och frågar om vi ska gå och ringa på. Han verkar överlycklig över förslaget eftersom han ser ut att vara jäkligt trött på att vara ute i regnet. Efter ett tag öppnas dörren, hunden tittar på mig med ett leende (och kanske tacksamhet) och springer in i huset så fort han bara kan…

Bo svär att snöskotrar även kan köras om det inte finns snö.

Mannen som svarar pekar mig till vandrarhemmet som visar sig ligga precis intill hans hus. Jag känner mig aningen dum och han måste tänka ”jävla blinda Stockholmare” även om han inte visar det. Jag tackar så hemskt mycket, sätter mig och kör de jobbigt pinsamma 15 meterna till slutmålet.

Väl inne är det tomt. Jag och Bo går en runda, ser att det ligger 150 kr på några sängar här och var och på något sätt värmer det hjärtat att folk är ärliga. Jag kollar på besökstavlan och ser att tre norrmän bodde här för några veckor sedan.

Vandrarhemmet är rent och ganska vackert. Som en stor fjällstuga med renhorn på väggen, skidbod och lite annat som hör till när man är i dessa trakter. Efter ett tag börjar det kännas ödsligt. Det är en konstig känsla, jag börjar fundera över Jack Nicholsons karaktär Jack Torrance i filmen ”the Shining”. Undrar om jag kommer gå runt och säga ”Heeeeere’s David!” innan morgonen har anlänt. Jag testar tv:n som självklart inte vill ta in någon kanal så jag sätter mig vid datorn, lyssnar på musik och skriver en stund.

Det är inte lika flådigt som Overlook Hotel men det får duga.

Bo som är hungrig letar igenom köket efter något ätbart men finner ingenting. Istället röker han en cigarett och går sedan till sängs. När jag är klar med skrivandet tar jag en dusch och knyter mig. Hoppas bara jag inte drömmer om barn på trehjulingar och blödande korridorer. 

Jag måste här tacka alla Norrlänningar (väl medveten om att gränsen för Norrland beror helt och hållet på vilken norrlänning du frågar) för att de flesta har krossat mina fördomar. Det är inte ofta någon säger lämna 150 spänn på sängen och litar på att man faktiskt gör det.

Okej, jag har inte träffat några ”vi ska döda alla vargar och vår idé om demokrati är att vi får göra vad fan vi vill”-jägare (se SVT Dokument Inifrån ”Vargkriget”), men ändå. Mer eller mindre alla vi har träffat på vår resa har varit superhjälpsamma och jättevänliga. Det har varit ett rent nöje.

Umeå

Efter en seg morgon beslutar Bo och jag att ta en promenad till Bildmuseet för att se utställningarna tillsammans med tre tjejer vi träffade kvällen innan. Tyvärr är det långt att gå och vi vaknade sent så vi och tjejerna hinner bara titta igenom skidmuseet tillsammans innan de måste gå vidare. Bo och jag stannar kvar, tittar lite på världens äldsta skida, och går tillbaka till bildmuseet som har en utställning med verk av Konsthögskolans avgångsklasser.

Bo ville verkligen testa skidan men fick inte.

Det som slår mig är hur lika alla konstelevers verk är, och då menar jag inte de som är på museet utan i jämförelse med andra konstskolor. Jag har varit på ganska många examensutställningar, exempelvis Konstfack och Nyckelviksskolan, och jag slås nu av insikten att någonting är alldeles för gemensamt mellan dem. Det är mer eller minde samma videokonst, installationer, fotoutställningar och abstrakta eller naivistiska tavlor (det är klart att innehållet varierar men stilen är densamma) nästan varje gång.

Det häftigaste och roligaste i Bildmuseets utställning var en installation som inkluderade två rullande ögon. De var ungefär lika stora som tennisbollar och hade vardera en liten batteridriven motor som gjorde att de konstant rullade omkring. Krockade de till exempel med en vägg så vände de helt sonika runt och fortsatte åt andra hållet.

Klassiska tärningar!

På kvällen går vi till Allstar (som tur inget inträde idag) och kollar på avslutningen av La Liga. Barcelona möter Valladolid hemma och Real Madrid möter Málaga på bortaplan. Problemet är att båda matcherna går samtidigt så vi sätter oss framför två skärmar som visar vardera. Lite schizofrent men det går. Jag undrar lite hur det ser ut hemma hos mina föräldrar, mamma hejar på Barca medan farsan är (som jag) ett Real-fan. Ska jag förbereda mig på skilsmässa?

Cirka 90 minuter senare.

Matcherna är över och Barca är (inte oväntat) mästare. Jag får lyfta på hatten och gratulera.

Alla som inte är fotbollsintresserade kan hoppa över nästa del.

Nu till min åsikt om årets Real:

Tränaren har varit dum i huvudet. Hur ska man annars förklara att ett passningsgeni som José María Gutiérrez Hernández, aka Guti, får spendera större delen av säsongen på bänken eller som inhoppare. Ok, han är inte den smidigaste politikern (att be tränaren stoppa upp den när man blir utbytt är kanske inte helt diplomatiskt), och att han ibland kan vara löjligt lat är bara att erkänna. Men hans kvalitéer är tusen gånger bättre än de andra som skulle ha fyllt hans skor under matcherna han inte har medverkat i.

Guti är, som det ser ut, tyvärr inte kvar i Real nästa säsong.

På tal om det, presidenten och spelarvärvaren är idioter. Jag förstår inte Real Madrids spelarpolicy. De jagar bort fantastiska spelare som Robben och Sneijder men behåller folk som inte ens skulle passa i Allsvenskan.

Drenthe kan bara springa, inget annat, han kan inte lägga inlägg, han kan inte dribbla, han kan inte skjuta och han har inget sinne för spelet. Vad gör han i Real!?

Granero, vem har fått honom att tro att han kan lägga hörnor och frisparkar. Killen har precision som en blind kossa.  

Gago, okej han sliter och kämpar, är en hyfsad defensiv mittfältare men har inte tekniken eller blicken för att platsa i Real.

Backlinjen, bort. Förutom mittbacken Pepe (som tyvärr varit långtidsskadad) och Ramos (en av världens bästa högerbackar) så platsar ingen. Garay, Arbeloa, Albiol och Metzelder är lika täta som en sil. Hade det inte varit för några fantastiska insatser av målvakten Casillas skulle nog Real inte ens ha slutat på andra plats.

Vad händer med de nya spelarna?! Cristiano Ronaldo (gudabenådad fotbollsspelare men tyvärr också en bortskämd miljardär-unge som gnäller varje gång någon rör honom på plan) är den enda som nästan har kommit upp i samma standard som i sin tidigare klubb. Kaka (som jag alltid har avgudat) har inte alls kommit upp i samma standard som i Milan. Och Benzema ska vi knappt tala om, från skyttekung i franska ligan (som trots allt håller en ganska hög klass) till seg, målsinneslös anfallare i Real. Vad hände?!

Min enda förhoppning nu är att de ger Raul ett värdigt avslut, kanske en bra stabsposition inom organisationen. För även om Ikonen har tappat lite på slutet så är han en gentleman, en superforward och en värdig Real Madrid-spelare ända ut i tåspetsarna. Snälla Real, behandla inte honom på samma vidriga sätt som ni gjorde med Robben och Sneijder.

Nu till Barca. Jag har alltid tyckt om deras spelsätt och de har onekligen några av världens bästa spelare (passningsgeniet Xavi, högerbacken Dani ”jag har väl aldrig orsakat en foul” Alves och speedkulan Messi för att nämna några). Men en tendens som jag verkligen inte gillar är deras filmningar som har kommit mer och mer på senare tid. Det är inte värdigt, och det känns inte Barca.

Vem har störst näsa, jag eller Zlatan?

En sista kommentar om Zlatan, han har inte gjort en dålig säsong (21 mål, varav 16 i ligan, samt nio assist) och jag har alltid haft en konstig hat/kärlek-relation till stornäsan men passar hans spelstil verkligen in i Barca… ?

Umeå

När jag står vid den parkerade bilen på vandrarhemmets bakgård kommer det plötsligt fram två personer bakom mig. Den ena är en ganska reslig man, den andra en liten (och ganska söt) kvinna. De identifierar sig omgående som civilpoliser. Vissa ungdomstendenser sitter tyvärr fortfarande i så min första tanke är ”onej, vad har jag gjort nu då”. Självklart har jag inte gjort någonting men jag kan inte låta bli att vara nervös.

Tydligen var det inte bara jag som träffade polisen idag.

De börjar fråga mig om jag kommer från Stockholm, om jag bor på vandrarhemmet och om jag är ensam. Jag känner att det var bäst att inte nämna Bo som sitter i rummet och surfar Youtube-klipp på hans kusin Achmed the terrorist. De ber mig om legitimation. Innan jag överlämnar den frågar jag varför de har stoppat mig. De svarar att de letar efter några från Stockholm (de måste ha kollat registreringsnumret på bilen, hur skulle de annars kunna veta att jag är från Stockholm, fast egentligen är jag ju från Budapest, kanske det var därför de stoppade mig… nåja…). Jag visar pressleget vilket verkar imponera på den manliga polisen.

Hittade en av mina favoritbilar i Umeås hamn.

Här någonstans börjar jag fundera kring varför det är den manliga polisen som pratar hela tiden och den kvinnliga bara står bredvid. Tydligen finns det en del jämställdhetsarbete kvar att göra inom kåren. De antecknar mina uppgifter (Bo är helt säker på att de kommer att hamna i en internationell antiterroristdatabas och hos Google), frågar om receptionen har öppnat och tackar för sig. När de har gått står jag kvar lättad och lite förvånad över hur trevliga de var (och hur söt poliskvinnan var trots att hon är en polis).

Jag går tillbaka och ser att poliserna pratar med receptionisten. Förbigående hör jag att personerna som de letar efter bor här och att polisen ska göra en husrannsakan. Jag smyger vidare till mitt rum, vill inte hamna mitt i korselden.Senare går jag ner och frågar (den väldigt snygga, och väldigt förlovade) receptionisten (Malin tror jag hon hette) om polisen fick tag i personerna. Hon säger att tydligen ska den ena vara gripen men den andra hade hunnit sticka. C’est la vie.

Salem och Bo solar en stund.

Under dagen spatserar Bo och jag runt i Umeå i det vackra försommarvädret. Vi går hela vägen ner till busstationerna, vänder om, går hela huvudstråket, tar en sväng till, kollar in en parallellgata och avslutar med att gå längsmed strandpromenaden mot hamnen. På vägen träffar vi Salem som delar en cigarett med Bo som beslutar sig för att sitta kvar en stund med Salem och hans tre vänner. Jag går vidare till hamnparkeringen och fotograferar snygga bilar under tiden.  

Hmm... det känns som att det är något fel med regplåten.

På kvällen är det dags för mig och Bo att festa loss i Umeå. Vi börjar på sportbaren Allstar med hopp om att få plats på uteserveringen. Vi går dit tidigt för att slippa inträdet på 80 spänn. Personligen har jag aldrig förstått varför det är inträde på ställen där det inte spelas livemusik eller gästas av en riktigt duktig och känd Dj. Vad är det jag betalar för? Är det rätten att bli granskad av allt för ofta otrevliga vakter som dessutom i många fall informerar om att man har fel skor för att komma in alternativt inte står på ”den där listan”. Eller betalar man för rätten att gå in och dricka, dvs spendera ännu mer pengar som betalar ställets hyra och personalernas lönerna medan resten hamnar i ägarens ficka?

Tyvärr visar det sig att uteserveringen är fullpackad (på alla sätt och vis). Bo och jag hänger kvar ett tag i hopp om en öppning men den infinner sig aldrig. Eftersom insidan av stället påminner om en sportkryddad finlandsfärja med 80-tals vibbar sätter vi oss ner och börjar Googla alternativ.

- Jag är hungrig, fånga fisken!

Norrlands största nattklubb låter lockande men den ligger borta vid Universitetet och de tar 180 spänn i inträde (dock har de berömda Dj:s denna kväll). Vi känner att vi trots det inte vill betala den summan för 2,5 timme (alla ställen i Umeå stänger senast kl 02:00). På vägen ut från Allstar frågar jag om vi skulle kunna få en stämpel (ifall vi inte hittar något annat där ute) men hon i kassan säger, med en dryg attityd dessutom:

- Vi kör inte med stämplar, utgång är lika med hemgång. Vill du in igen så får du betala på nytt.

Ok, i så fall är det definitivt ”hemgång” för vår del (medan Bo muttrar något i stil med ”stoppa upp din hemgång där solen inte skiner). Vi provar vår lycka någon annanstans.

Bo börjar gnälla över att hans cigaretter har tagit slut så vi går till Pressbyrån vid busshållsplatstorget (jobbigt ord men jag vet inte vad torget kallas). Precis bredvid visar det sig ligga ett ställe som heter TC, TeaterCaféet, som från utsidan känns som Café Opera light. Tyvärr finns det inget ”light” angående kön så jag frågar tjejen som jobbar i Pressbyrån var man går i annat fall. 

Känns inte särskilt österländskt.

Hon rekommenderar Rex Bar och Grill som har tagit över gamla rådhuset mitt i stan och förvandlat det till en restaurang/nattklubb/konferenslokal/bar. Kön där visar sig vara väldigt överkomlig, men självklart måste man betala även här för att få komma in (garderoben ingick i alla fall).

Bo och jag har en riktigt rolig kväll trots att stället är lider av multipel personlighetstörning. På övervåningen är det ”disco” med små ölserveringar och en liten bar, på mellanvåningen finns stora baren ”som Kvarnen i Stockholm fast mycket mindre” samt en uteservering. I den betongväggsbeprydda källaren finns en liten bar samt ett litet dansgolv där det spelas schlager(!?). Men människorna är trevliga (vilket nästan alla har varit som vi hittills har träffat på vår resa) och vi avslutar kvällen på McDonalds, trötta men nöjda.

 Arvidsjaur, Sorsele, Storuman, Vilhelmina, Åsele/Lycksele, Bjurholm/Vindeln, Umeå

På morgonen i Jokkmokk åker jag och Bo in till stan från vandrarhemmet (ca 400 m) och äter frukost på det lokala (och förmodligen enda) konditoriet. Det visar sig vara årets tårtdag, något som jag aldrig har hört talas om på andra ställen. Hela staden verkar vara där för att testa bagarens senaste kreationer.

Bo och Bagaren.

Bo hugger i tårtorna medan jag tar en latte och en macka. Efter 8 olika tårtbitar är Bo mätt och lycklig. Faktum är att han är så mätt att han vill träffa kreatören av dessa mästerverk. Det visar sig vara två som gör tårtorna men bagerskan är blyg och håller sig i bakgrunden. Ingmar, som bagaren heter, och Bo kommer dock lysande bra överens och snackar om allt möjligt (bland annat korkade renar) under en lång cigarett rast. Tårtor visar sig vara en ganska effektiv väg in i Bos hjärta. 

Både Bo och Bagaren var överens om att renarna är konstiga. En kvinna i Jokkmokk berättade att en ren en gång hade gått rakt in i hennes stillastående bil.

Ute på vägen igen upptäcker vi ett fenomen som vi aldrig har sett i våra liv (och Bo har ju trots allt varit med ett tag). Vissa skulle kanske kalla det för dimma men det är det inte. Det är gröt. Bo och jag rullar fram i 40 km/h genom denna gigantiska frukostmåltid och vi ser inte ett skit. Jag räknar antalet synliga mittstreck i vägbanan och kommer inte längre än till tre innan de försvinner.

Det här är ungefär vad man ser inne i gröten... och det fanns tillfällen då det var värre!

När man väl kommer högre upp i det kuperade landskapet får man för en liten stund fri sikt men det gör inte att man blir på bättre humör. För när man når toppen av ett krön så ser man att längre fram har det bildats en ny massiv vägg med gröt och med den utsikten blir man nästan lite orolig för att bilen ska krocka i den som om det vore en tegelvägg.  

Där framme syns "väggen".

Åter inne i gröten inser vi båda med häpnad och stor rädsla att om någonting (läs ren/älg/stillastående bil) dyker upp framför oss finns det inte en chans att stanna i tid, hur sakta vi än kör. Och kör vi saktare än vad vi redan gör innebär det två saker:

1. Vi kommer aldrig att bli klara med täckningstestet på den här sidan av 2000-talet.

2. Om en bil med en aningen mer grötvan förare kommer bakom oss så kommer denne att garanterat köra in i vår bak.

Bo och jag korsar fingrarna och kör vidare i hopp om att lunchen kommer infinna sig inom nära framtid.    

Nämnde jag att Vindeln är årets by? Det står dock inte vilket år det gäller...

Ett öppet brev till Vägverket (numera Trafikverket).

Hej kära vägverket.

Jag heter Bo och har precis rest igenom hela norra Norrland med bil. Efter den upplevelsen har jag formulerat vissa synpunkter som jag här vill dela med mig. Jag tror att mina erfarenheter kan komma Er till nytta i framtiden.

Jag har de senaste dagarna känt mig som poppande popcorn i en mikrovågsugn, och jag skyller det på Er. Har Ni varit här upp på senare tid? Jag gissar att senaste gången ni tog en titt på vägarna så var det med häst och vagn.

För det första ryms knappt två bilar på bredden. När det i undantagsfall råkar finnas en omkörningsfil så har man ungefär 400 meter på sig att ta sig förbi tre lastbilar, som självklar kör om varandra där (vi vet alla hur snabbt det brukar gå), och så ska man passera fyra söndagsbilister i 150-års åldern som lägger sig i omkörningsfilen och tävlar om vem som kan köra långsammast!

För det andra är vägarna från kant till kant lika runda som silikonbröst och lika spruckna som drottningen av Englands rumpa. Dessutom verkar det finnas många puckelpistentusiaster som jobbar hos Er men jag föreslår att alla bullor borde förflyttas till skidbackarna. På ställen där det är plant har det bildats spår som när det regnar bidrar till att man slutar köra bil och börjar åka vattenskidor. Har man då turen att inte krascha in i räcken vid sidan av en helt omotiverad vägavsmalnad kan man alltid falla ut för ett stup i en 180 graders kurva, som dessutom är bankad mot avsatsen.

Har man mot all förmodan inte dött vid det här laget så finns ju alltid djurfaktorn. De stackarna är inte så smarta nämligen. Renarna står mitt i vägen och glor, rävarna bestämmer sig att springa över precis framför dig och tjädrarna promenerar på vägen som om det vore Drottninggatan i Stockholm.   

Och även om jag vid tillfällen känner mig sugen på vilt så står inte rävpannkaka, strålkastarsorberad tjäder eller glaskryddad renskav på min önskemeny. Har Ni hört talas om viltstängsel? Det är klart att ni har. Ni sätter ju upp fyra meter lite här och där bara för att få sätta upp fina skyltar som säger att de upphör.

Jag hoppas att Ni har funnit min kritik konstruktiv och att Ni funderar över det jag har sagt. Om inte har jag i alla fall fått klaga av mig.

Med vänlig hälsning:

Bo

Området kring Vilhelmina kan vara otroligt vackert (gäller f.ö. hela Norrland).

I Vilhelmina (som ska vara vår övernattningsplats) tittar Bo och jag på varandra och tar ett gemensamt beslut. För hur trevligt Vilhelmina än må vara så längtar dessa två stadsbor efter en ”riktig” stad, särskilt eftersom vi har bestämt att vila hela helgen efter tröttheten efter en vecka i bilen har förvandlat våra hjärnor till gröt och våra ryggar till värkande plågoandar. Vi gräver ner våra huvuden och pressar vidare mot Umeå. Här ska det festas och träffas folk. Vi behöver det båda två.

Övertorneå, Överkalix, Kiruna, Gällivare/Malmberget, Jokkmokk

Vad är det för jävla fel på renarna här uppe?! De går i flock längsmed vägen, de jag har träffat på har varit mellan 6-8 stycken. Ungefär hälften av dem går på ena sidan av vägen medan de andra föredrar den andra sidan. Jag undrar om deras konversationer går till så här (obs inte felstavningar, bara mina tafatta, och förmodligen grovt felaktiga, försök att illustrera den norrländska dialekten):

- Berra, hur ser de ut på din sida, frågar Göran.

- Jo då, de e bra än så länge, men gräset kunde ha varit grönt eller vad säg du Inger.

- Jo, men jag tyck det är helt okäj å.

- Hörru Berra, jag hitta en fläck med jätte gröna grässtrån här, kom över vetja.

- Ok, jag kom, ska du med Inger?

- Jo, jag följer me, Stina ska du också me över å?

- Nej jag stann på den här sidan…

- Titta Inger, det kommer en 08 i en röd bil där runt kröken, säger Berra som nu står mitt i på den extremt smala och sönderspräckta vägen.

- Vardå jag ser int, vänt jag ställ mig bakom dig, säger Inger som går upp på det vänstra körfältet.

- Dä! Ser du nu då, frågar Berra och stirrar i riktning mot bilen.

- Jo, jag ser han, svarar Inger som också står blixtstilla och tittar.

- Hurni, han kom ganska fort han, undrar om han se oss, undrar Göran.

- Nej, jag tro int de, de är ju ett krön precis där å, svarar Inger.

- Undrar om han kom att kör på oss, säger Berra.

- Jag vet int, vi kanske ska flytt oss, svarar Inger.

- Nä, livet är så tråkigt här ändå å, vi ståå kvar vi, svarar Berra.

- Jo, svarar Inger…

- FLYTTA PÅ ER, skriker 08:an i bilen medan han bromsar för allt vad tyglarna håller.

En slogan som Bo gillar!

Med stor skicklighet, en portion tur och ett sanslöst högt blodtryck med ilska som katalysator lyckas 08:an undvika renarna. I backspegeln ser han att de bara står kvar och stirrar efter honom.

- Han missa oss, säger Berra lugnt.

- Jo, Det kansk går bättre näst gång, svara Inger.

- Ni kan gå tillbak nu, jag har ät opp alla gröna strå, säger Göran.

- Jo, svarar resten i kör.

I Överkalix stannar jag och Bo till och småpratar med två tjejer som sitter på en trappa och njuter av solen. Anni och Julia går motvilligt med på att fotas med Bo efter att han har lovat dem allt från pengar och berömmelse. Det var väldigt sött av dem att ställa upp och både jag och Bo är grymt tacksamma.

Anni, Bo och Julia i soliga Överkalix.

På kvällen i Jokkmokk träffar jag en jänkare på vandrarhemmet. Han kommer från Arizona och det visar sig att han tillhör ett sällskap av kufar som reser runt jorden i jakt på ”äkta” urinvånare och traditioner. När de väl hittar några så meddelar de varandra så att andra också kan åka till den platsen. Han fokuserade mest på överlevnadstekniker som muntligt har överlämnats från generation till generation. Innan Jokkmokk hade han varit i Afrika och gjort samma sak.

I Kiruna njuter Bo av den svalkande snön och det grova vägsaltet.

Jag var nära att säga att om han letar efter traditionella samer så kanske inte Jokkmokk är det bästa stället att söka på, men jag beslutade mig för att hålla tyst och låta honom upptäcka det själv. Jänkarna måste nog öva mer på kartkunskap och lokalkännedom.

Skellefteå, Piteå, Luleå, Boden, Kalix Haparanda/Torneå

Efter lite morgontester med Markus går jag och Bertil igenom vår preliminära färdplan. Eftersom han har bättre lokalkännedom ber jag honom att markera ut vilka städer jag ska planera att stanna i för övernattning. Körschemat är ganska tufft.

Hittar du Bo i bilden så behöver du inga glasögon.

Så var det dags att ge oss ut på vägarna. Jag och Bo (!?) säger hejdå till våra nyfunna kollegor och siktar in oss på Piteå. Den första dagen hinner vi avverka nyss nämnda stad samt Luleå, Boden och Kalix. När vi åker genom Boden hinner jag dra en lättnadens suck. För många år sedan när jag skulle göra lumpen fick placeringsbefälet (kallas de för det?) för sig att jag skulle hamna i Boden. På grund av mina trasiga knän (slatter och kampsport-skadade) skulle jag dessutom bli malaj, dvs koka kaffe, städa toaletter och dylikt.

Efter mycket om och men slapp jag göra lumpen. När jag ser ut över Boden och inser att jag kunde ha slösat bort nästan ett år av mitt liv där med att frysa och skura toaletter inser jag hur lyckligt lottad jag är som slapp värnplikten. Nu vill jag inte förolämpa alla som bor i Boden och det är säkert trevligt där men om man ser till helhetsbilden i min dåvarande situation, min dåvarande ålder samt att jag är en 08 så kanske ni förstår mina tankar.

När jag lämnar Boden påminner Bo mig om att klockan är mycket och att vi borde kolla med vandrarhemmet i Haparanda hur länge de har öppet. Jag ringer dit och får veta att:

- Så länge du är här innan 22 så är det lugnt.

Det blir tajt men det kan gå…

Hamnhäng i Luleå

Jag är framme vid vandrarhemmet 21:50, och det är stängt. Helt jävla kolmörkt, inte en människa i närheten. Jag spatserar frenetiskt runt byggnaden för att hitta några livstecken men det finns inga.

Panikartat börjar Bo Googla efter ställen att sova på. Hittar några långt in på den finska sidan så det hjälper inte oss. Samtidigt börjar Bo gnälla över att han har sovit alldeles för många nätter på parkbänkar och i turnébilar för att orka göra det igen vid hans ålder (vilken den nu än är).

I Haparanda visar det sig finnas två hotell; det ena är Cape East hotell och spa där rumspriserna börjar på 2000 spänn per natt. Stadshotellet erbjuder rum för 1400 kr. Jag stannar vid två tjejer (som från början verkar tro att jag är ute och letar efter prostituerade och därför vägrar stanna vid mitt första kommunikationsförsök) och frågar om de vet något annat billigare ställe som man kan sova på. Svaret blir, som jag misstänkte, ett norrskenstydligt nej. Så jag kapitulerar och går in på stadshotellet. På in- och utsidan ser det ut som en 1800-tals uppsnoffsad adelstant och att rummen kostar á la 80-talsjuppie har vi redan konstaterat. Men det är inte mitt fel att vandrarhemmet inte håller vad de har lovat…

Elisabeth och Bo kom bra överens.

Bo lyckas charma Elisabeth i receptionen och vi lyckas få ett rum för cirka 900 kr. Vi bär upp våra saker och går till hotellbaren (som stänger 11!?) och dricker varsin öl. Jag försöker utläsa hockeyresultatet i matchen mellan Finland och USA på de finska minerna men kommer fram till att dessa finnar ser likadana ut oavsett om de är glada eller ledsna. Innan jag och Bo ens har hunnit ta sista klunken ur våra ölglas stänger baren och vi går tillbaka till rummet.

Stekar-Bo njuter.

Bo är mäkta imponerad av allt fint gammalt trä och marmor, jag struntar i det och går och lägger mig efter en snabb dusch. Tyvärr så gungar det och känns som att jag fortfarande sitter och kör i bilen. Dessutom är vägar det enda jag ser framför mig när jag blundar men jag måste förtränga det och sova. Det är en lång dag imorgon.

Eventuellt världens dyraste cigarett?